Historieämnet i skolan har problem. Många elever lär sig att diskutera viktiga samhälls- och värdegrundsfrågor medan basala färdigheter som informationssökning och djupare humanvetenskaplig reflektion försummas, skriver historikern Peter K. Andersson.

Häromdagen fick jag ett mail från en gymnasieelev i Uppsala. Han frågade om jag kunde skicka ”material” till honom om det ämne han fått i uppdrag att skriva en historieuppsats om. Några minuters sökande på nätet, bland annat i Uppsala stadsbiblioteks katalog, visade att det nog fanns en hel del material tillgängligt för honom – trots att han i sitt mail påstått motsatsen.

Medan man knappast kan kritisera hans entreprenörskap och framåtanda tycks det som att hans informationssökning – eller måhända hans historielärares undervisning om informationssökning – lämnade en del övrigt att önska. Även om det tar emot att dra några slutsatser utifrån en isolerad händelse påminde elevens mail mig om de aktuella problem som historieämnet i skolan har att tampas med. Det som eleven fått i uppdrag att skriva om skvallrade om en utvecklad diskussion i hans klass om viktiga demokrati- och jämställdhetsfrågor, men hans totala okunskap om var han skulle leta information om detta i historien tydde på att läraren inte hade prioriterat att undervisa i det som är en historikers basala färdigheter.

I tankesmedjan Humtanks nyligen utkomna rapport Humaniora i skolan identifieras en rad oroande trender för utvecklingen av humanistiska ämnens plats i svensk skola. Det finns en betydande social och geografisk skillnad gällande bredden på språkstudier och estetiska ämnen och vilka förkunskaper som gymnasieelever bär med sig till högskolestudier. När det gäller historia handlar trenden dock huvudsakligen om att ämnet alltmer kommit att handla om de så kallade socialisationsmål som har introducerats i både läroplanen och skollagen. Socialisationsmålen kallas de mål som handlar om att förmedla en viss värdegrund och identitet – en del av den samtida skolan som har blivit omdebatterad och kritiserats för att vara känslig för politisk styrning.

Värdegrundens huvudsakliga formulering handlar om skolans uppdrag att ”förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” Men det är framför allt i hur dessa operationaliseras i undervisningen som problem uppstår. Styrdokumenten instruerar läraren att knyta undervisningen till elevens egen livsvärld och identitet och till dagsaktuella händelser. Inom historieämnet bidrar detta till så kallad ”stoffträngsel” – de centrala historiska linjerna hinns inte med och trängs emellanåt ut eller förenklas för att plats ska ges till demokrati- och jämställdhetsfrågor och allmänna ”livskunskaper”. En konsekvens av trängseln var Skolverkets starkt kritiserade förslag 2019 att stryka all förmodern historia ur undervisningen (som lyckligtvis stoppades efter omfattande protester).

En stor del av problemet är distansen mellan historia som forskningsämne och lärarutbildningens undervisning. Även om det vid flera svenska lärosäten bedrivs framstående historiedidaktisk forskning är det också många mindre lärosäten där historisk undervisning i princip endast bedrivs inom lärarutbildningen och kopplingen mellan historiedidaktik och historia i övrigt blir bristande. För att citera rapportens författare är det inte ”riktigt att påstå att historieämnet i skolan är liktydigt med den akademiska disciplinen historia i förenklad form – utvecklingen av historiedidaktiken, exempelvis, har sett till att sätta fokus på elevens egna erfarenheter i relation till historieundervisningen, något som i hög grad skiljer skolämnet historia från den akademiska disciplinen.”

Jag känner inte en enda historiker vars forskning inte på något sätt skulle kunna tolkas som ett uttryck för dennes egen personlighet eller identitet. Historia – oavsett om det handlar om antikens mansideal, medeltida odlingsformer eller modern finanspolitik – är en humanistisk verksamhet. Att vi i dag tror oss behöva göra annat i historieundervisningen för att frågor om identitet och livsvillkor ska bli synliga tyder på två saker. För det första är skolan alltför formad av tron på enkla och snabbt förmedlade budskap – precis det som humaniora inte tror på. För det andra behöver historiker träna sig i att förmedla sin forsknings relevans och allmänmänskliga giltighet för en utomakademisk publik. Frågan är vem som ska ta första steget.

Peter K. Andersson

Docent och universitetslektor i historia vid Örebro universitet

---

De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.

Svenska Historiska Föreningen
Universitetsvägen 10 A:918
106 91 Stockholm

 

Webbredaktör: Anna Friberg

 

Kansli: Nils Fabiansson