Kan observationer vara en metod för historiker? Och i så fall på vilket vis? Robin Ekelund, historiker vid Malmö universitet, slår här ett slag för observationer som ett inspirerande och fruktbart tillvägagångssätt genom att ge en inblick till de möjligheter som metoden erbjuder.

Historievetenskapen är traditionellt nära kopplad till arkiven. Det kan dock ibland vara lätt att avundas etnologer och sociologer som forskar om nutida fenomen. De kan ”helt simpelt” bege sig till dessa sammanhang och händelser för att titta, lyssna och uppleva. De kan träda in i sammanhanget och händelserna, bli en del av fenomenet eller gruppen de studerar, och lära känna sitt studieobjekt inifrån. Detta möjliggör en intimitet som historikern endast kan drömma om då denne plockar fram och dammar av ytterligare en pärm ur arkivets hyllor.

Historiker har dock återkommande hämtat inspiration från etnologers, sociologers och kulturvetares metodologiska angreppssätt. Ett exempel kan hämtas ur den så kallade kulturhistoriska vändningen på 1980-talet. Flertalet historiker influerades då starkt av antropologen Clifford Geertz och dennes ”täta beskrivningar”, det vill säga närgångna och rika skildringar av det fenomen eller den kultur som studeras. Historikern Robert Darnton menade att historikern borde eftersträva att bedriva fältarbete i det förflutna för att skapa ingående studier av kulturella logiker och ritualer i det förflutna. Märk väl att metoden fortfarande tog sitt avstamp i arkiven.

Om vi däremot rör oss ytterligare 40 år tillbaka kan vi finna en historiker som faktiskt uppmanade till att lämna arkiven för att skapa bättre historia. En av teserna i R. G. Collingwoods historiefilosofiska verk The Idea of History (1946) är nämligen att rekonstruerande och återupplevande utgör det bästa sättet för historiker att få en djupare insikt och kunskap om den historiska situation som är av intresse. Detta betyder alltså att historikern – så långt som det är möjligt – rekonstruerar händelser, söker sig till samma platser och byggnader, blickar ut genom samma fönster och klär sig i samma kläder som de personer ur det förflutna som denne studerar.

Att försöka återuppleva blir alltså en metod för att skapa närhet till det förflutna. Collingwoods tes har mottagit kritik bland en del historiker, men inom re-enactment studies, ett forskningsfält som utforskar historiskt återskapande, är Collingwoods tankar centrala. Hans inflytande har dessutom fått andra historiker, exempelvis R. H. Tawney, att uppmana sina kollegor att lägga böckerna åt sidan och istället utrusta sig med ”a stout pair of boots”.

Det finns alltså flera goda exempel från historiografin då historiker sökt inspiration från närliggande discipliners tillvägagångssätt i form av fältarbete och observationer. Till syvende och sist handlar det om vilken frågeställning som ligger till grund för historikerns forskningsintresse. Inom historie- och minneskultursforskning rör sig historiker tillsammans med forskare som gärna intresserar sig för nutidens förhållande till och användande av det förflutna. Sålunda öppnas för historiska frågeställningar som tar sin utgångspunkt i nuet. Detta möjliggör i sin tur andra metodologiska tillvägagångssätt. Såsom observationer.

Min egen avhandling, Retrospektiva modernister (2017), kan här tas som exempel. I denna riktade jag fokus mot den nutida modsscenen bestående av personer som identifierar sig som mods idag, och som följaktligen inspireras starkt av denna subkulturs historia och ursprung på 1960-talet. Mitt övergripande syfte var att undersöka hur de nutida modsen skapar en känsla av gemenskap med modskulturens förflutna.

Fältarbete och observationer i de sammanhang där modsen samlades blev en central metod. Jag begav mig till scooterträffar, klädbutiker och klubbar där DJ:s och liveband framträdde. Här återskapades en specifik version av 1960-talet och jag kunde med min kropp och mina sinnen uppleva – och i efterhand analysera – hur en atmosfär frammanades med hjälp av noggrant utvalda klädesplagg och scootrar, danssteg och vinylskivor. En atmosfär som i sin tur skapade en närhet och känsla av gemenskap med 60-talet.

Ofta innebar observationerna så många intryck att de i efterhand var svåra att sammanställa. Materialet blev rörigt och det blev långa sittningar med anteckningsbok och dator för att föra ned mina upplevelser i hanterbara fältanteckningar. Samtidigt gav tillvägagångssättet ett mycket tätt och rikt material som jag inte hade kunnat nå på annat vis. Observationerna innebar att jag skapade ett material skräddarsytt för just min forskningsfråga. Med hjälp av denna metod kunde jag i min avhandling dissekera och analysera den nutida modskulturen. Samtidigt, genom att eftersträva en inlevelsefull, informativ och fängslande analys, kunde jag skriva fram en ”närvarokänsla av fältet” för både mig och läsaren.

Beroende på vilken fråga historikern tar som sin utgångspunkt kan alltså observationer utgöra en särskilt fruktbar metod. Inte minst är det spännande att arbeta tvärvetenskapligt och med en – inom historievetenskapen – ovanlig metod.

Robin Ekelund, historiker vid Malmö universitet.

---

De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.