Även om historikerns och den skönlitteräre författarens sanningsanspråk skiljer sig åt finns en sak som förenar dem: berättarglädjen. Enligt Niclas Sennerteg, författare och journalist, bör historiker använda denna för att fylla de tomrum som annars fylls av förvanskade versioner av historien.
För många år sedan följde jag en författarstrid om bilden av Karl XII. Bråket hade startat på tidningssidorna och kulminerade i en sammandrabbning under en paneldebatt på bokmässan i Göteborg 2005. Kontrahenterna var författaren Ernst Brunner som då var aktuell med den historiska romanen Carolus Rex och amatörhistorikern Peter From som hade skrivit en bok om samme kungs död – med den anspråkslösa undertiteln ”Gåtans lösning”.
På ytan handlade bråket om att Brunner utmålat kungen som en galen massmördare, medan From ville få densamme att framstå i ljusare dager. Det blev en tuppfäktning där From kritiserade Brunner för att ha skarvat för mycket, medan Brunner i stridens hetta menade att hans roman gav en ”sannare” bild av kungen än vad en historiker någonsin skulle kunna åstadkomma.
I grund och botten berörde striden historieforskningens och skönlitteraturens vitt skilda förhållningssätt till tomrummen i det historiska källmaterialet – punkten där historikern måste göra halt är romanförfattarens stora möjlighet. Sedan kan man fortsätta att träta om ”sanningskravet” på skönlitteratur hur mycket man vill. Oavsett om man håller på med forskning eller fri litteratur är den goda berättelsen central, även om man inom akademin klär det i andra ord såsom ”tillgänglighet” eller ”begriplighet”. Gott så, men glöm inte bort berättarglädjen, oavsett vilken slags text du skriver.
En av mina vägar in i historieintresset var Lars Widdings numera nästan bortglömda historiska romaner, och jag erkänner gärna att ett av mina ”guilty pleasures” är att någon gång då och då smygläsa ett par sidor på måfå ur den idag hopplöst mossige Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden bara för att få känna en fläkt av hans berättarlust. En sådan lust kan inte läras ut, utan är något man måste ta fram hos sig själv när man kört fast och texten känns trög och såsig. Gnistan kan man exempelvis hitta när man släpper sin eventuella prestige inför sig själv och andra och går tillbaka till rötterna: Varför är det här inte bara viktigt utan också roligt? Om lusten finns så lyser det igenom i allt man gör och det väcker intresse. Det är därför Bosse Bildoktorn blev så folkkär.
Även om historikern som sagt inte kan ta sig vilka friheter som helst, utan bör stanna till inför det där tomrummet i källorna, så finns det andra tomrum att fylla. Dagligen sprids desinformation och politiskt förvanskade versioner av historien till en stor publik i de sociala medierna. Till exempel ett högerpopulistiskt skruvat narrativ beträffande Sverige under andra världskriget. Själv har jag bara sett ett fåtal historiker och författare som ihärdigt försöker sprida sakligt och vetenskapligt grundade motbilder på samma plattformar som historieförfalskarna använder. Och med tanke på de stora förändringar som sker överallt i samhället behöver det historiska perspektivet vara närvarade i debatten. Förmedlat med liv och lust. Utan att be om lov först.
Niclas Sennerteg, författare och journalist.
Sennerteg har skrivit tio populärhistoriska böcker med fokus på de mörka kapitlen i 1900-talets historia, just nu är han tillsammans med Tobias Berglund aktuell med boken Baltikums befrielse (Natur & Kultur) om de baltiska staternas befrielsekamp 1918–1920.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.