Karl Haikola är verksam vid Historisk institutionen, Lunds universitet. Hans forskningsintressen rör framtidshistoria, kunskapshistoria och politisk idéhistoria, huvudsakligen med fokus på perioden från efterkrigstiden och framåt. Han disputerade i februari 2023 på avhandlingen Framtidens fragmentering: Sekretariatet för framtidsstudier och välfärdssamhällets dilemman under det långa 1970-talet.
Min avhandling handlar om de så kallade framtidsstudier som bedrevs i statlig regi i Sverige under perioden från tidigt 1970-tal till tidigt 80-tal. Sekretariatet för framtidsstudier bildades på regeringen Palmes initiativ 1973, efter en utredning ledd av Alva Myrdal. Bildandet var i mångt och mycket en respons på ett internationellt uppsving för vad som omväxlande kallades futurologi, framtidsforskning och framtidsstudier. Men sekretariatet formades också av sitt nationella sammanhang, i synnerhet av den svenska socialdemokratins maktställning och belägenhet i början av 70-talet. Framtidsstudierna tillskrevs ett dubbelt uppdrag på så sätt att de antogs kunna skapa underlag både för den politiska planeringsprocessen och för en mer upplyst och ”framtidsmedveten” samhällsdebatt. Under ett antal år genomförde Sekretariatet för framtidsstudier en rad uppmärksammade, tvärvetenskapliga projekt om några av 70-talets stora frågor, däribland global utjämning, resurstillgångar, internationalisering och kärnkraft. I början av 80-talet flyttades emellertid verksamheten från regeringen till den nybildade Forskningsrådsnämnden. Framtidsstudierna förlorade därmed något av sin politiska betydelse, samtidigt som anslagen minskade.
I avhandlingen undersöker jag framtidsstudierna under denna korta men förhållandevis intensiva storhetstid. Mitt teoretiska perspektiv är framtidshistoriskt, vilket innebär att jag fokuserar på de framtidsbilder och den framtidssyn som kännetecknade verksamheten. Framtidsbilder avser här de konkreta scenarier, visioner och utopier som producerades inom sekretariatets olika projekt, medan framtidssyn avser mer grundläggande antaganden om möjligheten att påverka framtiden. Avhandlingens huvudfråga är hur framtidsbilderna och framtidssynen förändrades under perioden, och hur dessa förändringar förhöll sig till samtidiga ekonomisk-politiska och idépolitiska förändringar i det svenska välfärdssamhället. En utgångspunkt för mitt arbete är att framtidsstudierna både tidsmässigt och ideologiskt befann sig mitt emellan två faser i svensk politik: å ena sidan 60-talets planeringsoptimism och statsinterventionism, å andra sidan 80-talets genombrott för liberalism och individualism. Således anknyter jag inte enbart till tidigare studier om internationell och svensk framtidsforskning, utan också till historisk och samhällsvetenskaplig forskning om den svenska socialdemokratins och välfärdsstatens historia.
Avhandlingens huvudsakliga källmaterial är de projekt (framtidsstudier) som initierades vid sekretariatet under perioden, vilka var för sig omfattade ett tiotal delrapporter och en slutrapport. Därutöver har jag gått igenom annat material från sekretariatet, såsom uppsatser, debattböcker och symposierapporter, liksom även arkivmaterial. I analysen ingår också de pressdebatter som vissa av framtidsstudierna gav upphov till. Jag har även genomfört intervjuer med några av framtidsstudiernas huvudaktörer.
Med hjälp av ovanstående begrepp visar avhandlingen på en gradvis förändring av framtidsstudiernas inriktning. Verksamheten var från första början påtagligt präglad av socialdemokratins ideologiska arv. Detta tog sig uttryck i vad jag kallar en utopisk framtidssyn, i vilken det svenska välfärdssamhället antogs kunna forma sin egen framtid genom politisk planering och storskaligt reformarbete. Sverige antogs därtill kunna ha ett betydande globalt inflytande. Under decenniets lopp blev framtidssynen dock mer deterministisk. De projekt som sjösattses vid sekretariatet under slutet av 70- och början av 80-talet kretsade till stor del kring internationella processer och utvecklingstendenser som Sverige kunde anpassa sig till, men inte påverka eller undvika. På motsvarande sätt blev framtidsbilderna snävare. De syftade nu till att förändra avgränsade delar av det svenska samhället, inte samhället i dess helhet, och än mindre ett större internationellt sammanhang. Jag argumenterar i avhandlingen för att denna förskjutning – framtidens fragmentering – ska ses i samband med flera faktorer. Dels var den en följd av att Sveriges ekonomiska situation de facto förändrades drastiskt kring 1980. Men den var också kopplad till en kritik mot den svenska välfärdsstaten som redan från början varit en integrerad del av framtidsstudierna, men som dock tilltog och utvidgades efterhand. Jag argumenterar därmed också för att flera av de politiska tendenser som ofta kommit att förknippas med 80-talet i själva verket blev skönjbara redan under det föregående decenniet.
Karl Haikola, historiker vid Lunds universitet.
Avhandlingens finns tillgänglig online.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.