Att bli forskare är många historikers dröm – men hur gör man för att bli antagen som doktorand? My Hellsing, forskare i historia vid Stockholms universitet, vill göra upp med myten om den självlärda talangen. Hon uppmuntrar i stället till att fråga sig fram för att knäcka koden för de färdigheter som behövs.  

När jag tidigare har behövt tröst har jag tänkt att historikerfacket i alla fall inte är som ridsport på olympisk nivå. Eller som en karriär som klassisk ballerina. För där kan man verkligen tala om att satsa i åratal, lägga ut miljoner på hästar, stall, och dyra utbildningar för de bästa tränarna. Och ändå inte alls vara garanterad vinst. Historikers framgångar står ändå mer i paritet med insatserna. Fast det finns något som förenar alla dessa branscher, som är värt att hålla i minnet. Jag tror att det som min balettlärare sade om framgång även gäller för historiker: 20 % talang. 10% tur. Och 70% hårt arbete.

En annan utmaning i forskartillvaron är att uppleva arbetsglädje trots oron för en framtid med hård konkurrens om en anställning med goda villkor.  Framgångsberättelserna lurar oss att tro att det handlar om att satsa nu för att sedan kunna skörda frukterna i lugn och ro. ”Om jag bara blir antagen, så…”, ”om jag bara får forskningspengar, så…”, ”om jag bara får en fast tjänst, sedan…” När man väl uppnår detta upptäcker man att nästa etapp också är ett nålsöga. Och så fortsätter det. Därför är det lika bra att förstå och acceptera de aspekterna av forskarbanan så snart som möjligt. Försöka leva i nuet. ”En deadline i taget”, föreslog en erfaren kollega när jag misströstade. Glädjas åt det man har uppnått, fast det är lättare sagt än gjort. Det är avgörande som forskare – för att orka – att inte göra sig helt avhängig yttre framgång.

Jag har verkligen kämpat med rädslan för att misslyckas. Jag har ibland inte ens vågat försöka igen om jag fått ett avslag, och jag har försakat vila och lek för mål som antingen inte var värda det, eller som hade kunnat uppnås med mindre ansträngning. För vad man inom elitidrotten eller akademin menar med att ”jobba hårt” är att allting går att lära sig. Och för att den inlärningen ska fungera måste den varvas med vila.

Efter nästan tjugo år i historikerskrået har jag funnit en strategi som funkar för mig: att skilja mitt kreativa rum från det skrivande och presterande som ska värderas av någon annan. På så sätt kan jag arbeta mot mina långsiktiga intellektuella mål, oavsett om mina artiklar accepteras av en tidskrift eller om mina projektidéer får finansiering. Det är supersvårt – för såklart är det roligare att skriva när någon annan bekräftar att det är bra. Men att bara försöka är en bit på vägen, intalar jag mig.

Jag vill avsluta med några konkreta råd för att bli antagen som doktorand, en process som ofta tar flera år. Men det finns mycket meningsfullt man kan göra under tiden:

• Alla behöver hjälp med stöttning och feedback för att kunna skriva i vetenskapliga genrer som artiklar och ansökningar. Det är få om ens någon som har lärt sig det helt själv. Att skriva och publicera en artikel utifrån sin uppsats är ett bra första steg som ger större chanser att bli antagen som doktorand. Finn en person som kan ge sådan konkret hjälp, kanske en lärare eller handledare.

• Lär dig genren forskningsplan. Be institutionen att få se tidigare doktorandansökningar. Läs dem och öva på att skriva på liknande sätt. Så småningom börjar genren sitta i ryggmärgen och du kan koncentrera dig på finess, finlir och personligt uttryck – det som gör ansökan läsvärd. Läsning av tidigare ansökningar har också psykologiska vinster. För säkert upptäcker du att inte alla är så briljanta som man lätt inbillar sig – och de fick ändå en doktorandplats.

• All forskning bygger på läsning. Alla duktiga skribenter har läst en massa. Så läs! Böcker och tidskrifter inom dina fält (fråga en specialist om vilka)! Romaner. Dagstidningar. Podcasts. Facklitteratur om allt möjligt.

• Skaffa en yrkesexamen vid sidan av kandidat- och masterstudier i historia. Lärarexamen, arkivarie, museipedagog eller journalist ligger kanske närmast till hands. Men alla jobb är bra och användbara i humanistisk forskning. Att den analytiska förmågan växer med erfarenheter av alla slag är det som gör historievetenskapen så oemotståndligt stimulerande.

• Vårda dina nära relationer. Historikeryrket kan tyckas vara ett ensamt värv. Men läs fotnoter till historikernas publikationer. Och tackorden. Där står det verkligt betydelsefulla.

My Hellsing, forskare i historia vid Stockholms universitet.

Hellsing intresserar sig för sociala dynamiker i grupper med utpräglade etos och hierarkier, som hovet. På bloggen La petite histoire skriver hon en ABC för unga forskare, men hon har bara hunnit till B.

---

De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.