Sedan 2008 har ämnet militärhistoria etablerats som akademisk disciplin vid Försvarshögskolan. Men vad skiljer ämnet från den traditionella historieundervisning som sker vid landets övriga lärosäten? Och vilken roll spelar historieundervisningen i utbildningen av svenska officerare? Enligt Fredrik Thisner, universitetslektor och docent vid Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan, ligger skillnaden snarare i ämnets specialisering än några teoretiska eller metodologiska hänsyn, och han påtalar historieämnets relevans för lärosätets studenter.
I år firar Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan 150-årsjubileum. Inrättad som Krigshistoriska avdelningen vid generalstaben 1873 kom den 1962 att mutera till den Militärhistoriska avdelningen, placerad vid det som sedermera skulle bli Försvarshögskolan. År 2008 flyttades Försvarshögskolan in under utbildningsdepartementet och blev ett lärosäte i linje med övriga universitet i Sverige. I samband med detta inrättades ämnet historia med särskild inriktning mot militärhistoria, eller militärhistoria som det allmänt kallas. I och med detta påbörjades också uppbyggnaden av utbildning i ämnet för civila studenter.
Militärhistoria är den del av historieämnet som studerar krig, krigföring, militära institutioner, militär kultur och militärt tänkande. På ett övergripande plan undersöks relationen mellan krig och samhälle ur ett brett perspektiv under olika epoker. Ämnet omfattar såväl samhälleliga och etiska aspekter, som kritiska perspektiv på etablerade kunskapsanspråk och praxis. Det spänner över en rad teman: från militär taktik, operationer och teknikanvändning till militär strategi och utrikes- och säkerhetspolitik i det förflutna. Andra exempel på frågor som intresserar militärhistoriker är relationen mellan teknisk och militär förändring, krigsmaktens påverkan på samhället i stort (och vice versa) samt genus- och kulturella aspekter på militär verksamhet.
Det finns alltså ingen specifikt militärhistorisk teori eller metod som skiljer ämnet från historia i övrigt. Den huvudsakliga skillnaden ligger i specialiseringen. Trots detta är ämnet brett med många forskningsinriktningar. Vid Försvarshögskolan finns för närvarande forskare som studerar underrättelsenätverk i 1500-talets Europa, militär migration under 1600-talet, tidigmodern marinhistoria, den kartografiska revolutionen kring sekelskiftet 1800, strategisk kultur i mellankrigstida militärattachérapportering och hur säkerhetstjänsterna i ett antal länder hanterat integritetsfrågor. Antalet perspektiv ökar genom ämnets internationella forskningsnätverk i vilket forskare från i princip hela norra Europa deltar i regelbundna seminarier.
För närvarande finns det ett kandidatprogram och ett masterprogram för civila studenter, utöver fristående kurser, i militärhistoria. De tre terminerna på grundläggande nivå liknar i mångt och mycket andra historiska utbildningar. Den enskilt största skillnaden ligger sannolikt i de tematiskt orienterade kurserna och naturligtvis i ett något större fokus på förhållandet mellan krig och samhälle i de kronologiskt organiserade momenten. Masterprogrammet som startade 2021 heter därför ”Krig, kultur och samhälle” för att spegla utbildningens bredd.
Till skillnad från många andra lärosäten utbildar inte militärhistorieämnet lärarstudenter som annars brukar vara en stor studentkategori i allmänhistoria. Intresset för utbildningarna är däremot påfallande stort. Studenterna är målmedvetna och ambitionen med studierna är påfallande ofta tydligt inriktade mot försvars- och säkerhetssektorn, men också ABM- och kulturområdet. Studentkullarnas sammansättning varierar kraftigt, mellan 15 och 40 procent utgörs av kvinnliga studenter. I det avseendet stämmer måhända bilden av ämnet som ett (än så länge) manligt dominerat ämne.
För närvarande pågår ett arbete med att inrätta en forskarutbildning och om allt går vägen antas de första doktoranderna till årsskiftet 2023/24. Därmed skulle arbetet med att bygga upp ämnets utbildningar, som tog sin början 2008, gå i mål.
Även om svenska officerare generellt är historieintresserade läser de än så länge påfallande lite militärhistoria i akademisk regi. På Officersprogrammet (en treårig utbildning på grundläggande nivå som leder till officersexamen) ingår ingen obligatorisk utbildning i ämnet alls. På det Högre officersprogrammet (avancerad nivå) finns däremot en obligatorisk kurs om 4,5 hp som behandlar officersyrkets historia samt ett antal valbara kurser som brukar vara ganska populära.
Denna för historieämnet mindre framskjutna roll i officersutbildningen är inte nödvändigtvis unik för Sverige. Att krig utkämpas av människor i en samhällelig kontext som både skapar förutsättningar och sätter gränser är däremot helt centralt för att förstå de villkor krig och krigföring omgärdas av. Studier i historia erbjuder en av de bättre möjligheterna att komma åt just detta. Därför borde rimligen den kunskapsform som historiska studier erbjuder uppvärderas givet det tillspetsade läget i vår omvärld. Jag är för all del part i målet.
Varierande grader av historielöshet kan även anföras i hur den politiska ledningsnivån hanterat försvarssektorn. Värnpliktens utmönstring som otjänlig och dess ganska så snara återkomst kan tjäna som ett exempel.
Sverige må vara ett land av ingenjörer men skulle sannolikt må bra av att uppvärdera historisk bildning. Liknande synpunkter förenar nog många lärare och forskare i historia. Sannolikt skiljer sig militärhistorikern inte heller här i någon betydande grad från andra historiker.
Fredrik Thisner, universitetslektor och docent vid Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan.
Thisner disputerade 2007 vid Uppsala universitet och har forskat om tidigmodern militärhistoria, modern veteranpolitik samt personalförsörjningsfrågor. För närvarande arbetar han på en bok om officersyrkets historia.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.