Var finns utrymmet för det lustfyllda historieberättandet och vilken roll har historiker att spela för detta? Historiepoddens Robin Olovsson försöker svara på den enda fråga journalister brukar ställa till honom: Varför startade du en podcast om historia?
Varför startar någon en podcast om historia? Journalister har återkommande ställt olika varianter av den frågan till mig och min kollega Daniel Hermansson.
När jag läser nästan tio år gamla intervjuer hittar jag hela tiden samma svar: ”För att få tala om annat än det som ingår i en vanlig historiekurs på gymnasiet.” Så kan det såklart ha varit även om det för mig idag ser ut som ett bekvämt sätt att komma undan frågor om min egen fåfänga och karriärism.
Våren 2014 startade jag och Daniel en podcast om historia. 35 miljoner gånger har något av de drygt 450 avsnitt som vi gjort sedan dess strömmats. På något sätt har vi lyckats bygga upp en tillvaro där ett fritt utforskande av historien betalar både bostadslån och förskoleräkningar. Vilken ynnest. Vilken röta.
Historia är våra liv. Vi delar en passion och respekt för ämnet och vi är ödmjuka inför såväl den forskning som de forskare vars arbete utgör grunden för vår podcast. Trots detta ser vi båda tillbaka på våra universitetsstudier i historia med viss frustration. Daniel berättade en gång i podden om hur en examinator ifrågasatte varför han använde det värderande adjektivet ”pigg” i en beskrivning av den svenska utrikesministern Ola Ullstens slips. Gärna soppa men helst inget salt, tack!
Om Daniel verkligen vederhäftigt hade kunnat bevisa att Ullsten hade ett piggt klädesplagg på sig ser jag det som både ny och viktig kunskap.
Det är kanske inget konstigt att ett universitet vill hålla sina studenter i vetenskaplig tukt och förmaning. Att gymnasiekurser i historia däremot lägger samma stora vikt vid begrepp, teori och analys kan dock bekymra mig. Varför förväntas ungdomar, som knapphändigt kan traggla sig igenom en enkel historisk berättelse, komma med insiktsfulla problematiseringar av epokbegreppen? Var finns utrymme för det lustfyllda i att bara lära sig historia?
Var det kanske därför vi startade en podcast? För att få ha lite trevligt och bara trivas i det fria utforskandet av det förflutna? En bok om det persiska riket, en kopp kaffe, en fransk våffla och en mikrofon.
På bok- och biblioteksmässan för ett antal år sedan hörde jag den brittiske farbrorn Anthony Beevor, med typiskt självförtroende, säga att historia per definition också måste vara litteratur. Britterna är ofta frustrerande. Ibland undrar jag om de över huvud taget förstår vad källkritik är. Deras perspektiv tål dock att tänkas på.
En viktig inspirationskälla för mig är BBC:s långkörare In Our Times där programledaren Melvyn Bragg, årsbarn med Hitlers invasion av Polen, andfått intervjuar tre brittiska historiker om ett visst tema. Historikerna är ofta roliga, vassa och obekymrade av teoretisk ansats och facktermer. Det låter som att de faktiskt gillar att prata om historia! Precis så vill jag att andra ska tänka om mig.
Jag och Daniel är historielärare och historiepoddare. Vårt bidrag för att flytta fram forskningens horisont kommer sannolikt att vara noll. Trots att vi fått tiotusentals människor att lyssna på berättelser om synen på sex i Weimarrepubliken, den belgiska konstnären James Ensor eller bildstriden i Bysans omnämns vår podcast ibland som ett typexempel på förväntad populärhistoria: Karl XII och Hitler. Förr irriterade det mig men som Kjell Höglund sjöng: man vänjer sig.
Vi finns här, tillsammans med den stora grupp människor som gillar att leva sig in i, skratta åt eller förfasas av de tusen och åter tusentals öden (kända eller okända!) som tillsammans utgör historien.
Här finns mer utrymme, allra helst för aktiva historiker. Det är egentligen hur lätt som helst: Stryk de tråkigaste bitarna, kamma håret och knyt den pigga slipsen!
Robin Olovsson, historiepoddare och historielärare
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.