Vi lever i en tid där ord som faktaresistens, cancelkultur och kunskapsvägran är vanliga, en tid då vi som historiker allt oftare får försvara ett vetenskapligt förhållningssätt. Svenska historiska föreningen har uppmärksammat och upprörts över hur en av våra kollegor – Rouzbeh Parsi – har behandlats i offentligheten och bjudit in honom att reflektera över sina erfarenheter på föreningens blogg.
I oktober 2022 blev jag ombedd av Expressen att skriva en analys om läget i Iran. I slutet av september hade den unga kvinnan Mahsa Jina Amini arresterats i Tehran av sedlighetspolisen som menade att hon inte bar sin slöja som hon borde. Efter ett par dagar i deras förvar var hon död. Händelsen utlöste massiva protester i det iranska samhället och det i sin tur en våldsam repression från statens sida. I min artikel försökte jag ge en bakgrund till protesterna i Iran och sedan diskutera läget med grund i den erfarenhet och kunskap vi har från liknande situationer i andra länder. Min analys var i detta avseende inte “entusiastisk” eller känslosam. Jag var (och är) skeptisk till att det som skedde redan kunde kallas för en revolution och till protesternas möjlighet att på kort sikt rucka på den iranska staten.
Det grundläggande perspektivet i analysen är att avsikt och utfall sällan hänger samman på något regelrätt sätt, det är bara i senare historieskrivningar som många faller för frestelsen att lägga intentioner och felsteg till rätta. Lika centrala för analysen är konfliktperspektivet, den roll som våld spelar i politisk historia. Revolutioner lyckas sällan, upproren i historien är desto fler. Det politiska utfallet av en konflikt eller politisk kris är inte direkt kopplade till vad som är moraliskt önskvärt. Historievetenskapliga berättelser, vare sig de handlar om det förflutna eller vår samtid, är inte främst tänkt att vara sedelärande.
Min analys utlöste en häftig reaktion, framför i högljudda delar av den iranska diasporan, med krav på att jag inte skulle intervjuas av media eller få delta i offentliga sammanhang. Återkommande argument var att jag inte representerar Irans folk och att min analys “gynnar” den islamiska republiken. Här finns ingen acceptans för min roll som forskare. Rätten att få delta i ett samtal verkar bara kunna grundas på att den som talar representerar ett samhälleligt kollektiv av något slag. Jag har aldrig påstått att jag uttalar mig i någon annans namn än mitt eget och jag grundar inte min analys på vad jag vill se, utan på vad som troligast kan ske. Kollegor i andra länder har utsatts för liknande drev och påhopp. Det finns mer som kan sägas om detta, men jag nöjer mig här med att resonera lite kring detta med känslor.
Många runtom i världen, med och utan personlig koppling till Iran, blev berörda av nyheterna och bilderna från protesterna, av ungdomar som riskerade sina liv och våldet de utsattes för. Tanken på en revolution är lockande - att likt ett alexanderhugg lösa upp denna sega gordiska knut. Diasporan förmedlade känslan att de som protesterade i Iran hade fått nog. Slagordet kvinna, liv, frihet är på många sätt universella.
Men varför kom denna enorma negativa reaktion mot dem som inte stämde in i kören om den nära förestående revolutionen? Jag tror det har mycket att göra med att vi lever i en tid då förmedling och validering av känslor blivit det offentliga samtalets viktigaste valuta. ”Vad kände du?” har blivit viktigare än “vad hände?” En sådan dramaturgi gör sig helt klart bättre med en aktivist som vill agitera och mobilisera än med en forskare som vill analysera. Känslodrivna berättelser kan lätt förmedlas genom både sociala och traditionella media. Men de får extra tyngd och kan blir direkt farliga när politiker tror att deras roll i sammanhanget är att validera den s.k. folkopinionens känslor eller visa att de minsann också reagerar som ”vanliga människor” inför svåra politiska och humanitära situationer.
Jag menar inte att aktivism inte har någon plats, eller inte bör påverka politiska ställningstaganden. Problemet är snarare när känslobaserad aktivism blir det enda riktmärket för politikens mål och utformning. Att reagera med hjärtat är en sak, att utarbeta politik utifrån reaktioner på andras känslor, eller sina egna för den delen, är en annan. Flera svenska politiker uttryckte inte bara stöd för demonstranterna utan talade också om det som hände som en revolution. Gjorde de det utifrån information vi andra inte hade tillgång till? Ibland kan det vara så, men den här gången är det högst tvivelaktigt. Den här gången var det för att inte framstå som känslokalla och för att visa att de står på “rätt sida av historien”, detta imbecilla amerikanska uttryck som hittat sin väg in i svenskan. Ingen av dem framförde några fakta eller argument som skulle berättiga deras politiska ställningstagande. Känslan räckte.
För mig som följt Iran sen barnsben och akademiskt ägnat mig åt det sedan 1990-talet var det aldrig ett alternativ att låta mig svepas med i känsloeuforin. Det ledde till ett socialt mediedrev och en mobilisering för att förhindra seminarier och paneldiskussioner där jag skulle delta. I det evenemang som vi till slut genomförde på Medelhavsmuseet i början av december var de två andra paneldeltagarna inte överens med mig om min analys, och det var också en del av själva poängen med uppställningen. Som sig bör kunde vi ändå ha ett civiliserat samtal om läget i Iran. Samtidigt försökte demonstranter som protesterade mot vårt seminarium storma museet.
När jag sen blev inbjuden till Folk och Försvars årliga konferens tryckte politiker från flera olika partier på för att få mig avbokad. Mest absurt med det var att företrädarna för de ungdomsförbund som hotade med att dra sig ur om jag fick delta inte såg något behov att belägga sina anklagelser mot mig. Att jag inte höll med dem om den påstådda revolutionen och deras “känsla” av att min analys därför gynnade regimen i Teheran räckte.
Detta ställer rubrikens fråga på sin spets. Den här gruppen av aktivister och politiker vill inte ha ett några analyser eller något meningsutbyte, de har redan “sanningen”. De är inte villiga att delta i ett demokratiskt samtal där olika bedömningar av läget i Iran kan stötas och blötas och kan därigenom också undvika att deras ”sanning” synas i sömmarna.
Om vår förståelse av den värld vi lever i ska bli så fullödig och nyanserad som möjligt krävs analyser och meningsutbyten. Därför är det nödvändigt att historiker och andra forskare deltar i det offentliga samtalet och att de kan göra det utan att utsättas för denna typ av trakasserier. Såväl allmänheten som beslutsfattare behöver den typ av analyser som vi kan bidra med och som kan spräcka illusionen om enkla beslut och lösningar.
Rouzbeh Parsi, programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet, Utrikespolitiska institutet.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.