Kan populärvetenskaplig historia vara mer än lättsam underhållning? Radiojournalisten Tobias Svanelid, programledare för Vetenskapsradion Historia på Sveriges Radio, menar att historikerna borde ta ett större ansvar att delta i samhällsdebatten, och låter sig imponeras av de fåtaliga exempel som finns.
För att veta vart vi är på väg måste vi veta var vi har varit skrev Alf Henrikson. Sällan blir det mer uppenbart i vår tids kriser, när historiker får ta plats i offentligheten för att ge perspektiv på historiska pandemier, klimatkriser och ryska invasioner.
I mitt arbete med Vetenskapsradion Historia på Sveriges Radio P1 de senaste två decennierna har jag velat föra fram samma tankar också i mindre krisartade sammanhang. Min idé är förstås att vi alla blir klokare och får större förståelse för oss själva och vår värld om vi också vet något om det som föregått oss själva. Att leva som en guldfisk (även om påståendena om guldfiskens dåliga minne verkar vara en skröna) kanske kan kännas skönt i stunden, men kommer att få katastrofala följder för våra samhällen på längre sikt. Kanske kan vi till och med lära av våra misstag och utvecklas genom att fördjupa oss i historia. Men hur kan historiker i större utsträckning nå ut med sin forskning och bli en aktiv del i samhällsdebatten på ett sätt så att vi andra får den vägvisning som Alf Henrikson skrev om?
Historia populariseras idag på många sätt. Det kan vara programledare i TV som dricker sprit och äter äcklig mat från 1600-talet. Det kan vara Hollywoods actionstränder i Normandie, dataspel där man lotsar medeltidsriket Burgund till stormaktsställning eller poddar om historiska kändisar.
I sin avhandling om tv-producenterna Olle Hägers och Hans Villius historiedokumentärer visar historikern David Ludvigsson att klassiker som Svart på Vitt (1984–1992) eller Hundra svenska år (1999) ville mer än att bara underhålla sin tv-publik. Folkbildning var en hörnsten i Hägers och Villius produktion. Samma tanke genomsyrar den kommande SVT-satsningen Historien om Sverige, som har premiär i november 2023. Men där finns också något annat – en närvarande programledare som hoppar rätt in i vendeltiden för att göra en stå-uppa mitt i båtgravsceremonin i estniska Salme.
Historikern Marianne Sjöland hittar samma tendenser i sin undersökning av Populär Historia och History Today. Under 1990-talet skrev fler historiker i den svenska tidskriften, vilket enligt Sjöland gjorde att den vetenskapliga historieskrivningen var mer framträdande än vad den senare skulle bli. Vid undersökningens slutpunkt 2012 hittar hon fler underhållande inslag, som quizar och kortare artiklar som anknyter till aktuella händelser.
Det sistnämnda kan vara något av en kärnfråga i dagens populära historieförmedling. I dagens uppsjö av poddar, böcker och artiklar syns ofta tendensen att lyfta upp historiens kändisar – där en historieintresserad publik serveras ständigt återkommande berättelser om pyramider, Adolf Hitler och Karl XII. I mindre utsträckning engageras historikern för att ta del i samhällsdebatten. Ett fåtal undantag, som brittiska History and Policy, finska Historians without Borders och Handelshögskolans Applied History-kurs, visar vad historia också kan vara. I sina bästa former ett verktyg för fred i en av vår tids stora konflikter, som när Historians without Borders redan 2017 sökte föra samman ryska och ukrainska historiker. Det senast planerade mötet 2022 fick dessvärre ställas in på grund av krigsutbrottet. Man hade försökt hitta en dialog om historiebruk och historiesyn, men misslyckats.
Själv är jag djupt imponerad av försöket, liksom av andra historikers (till exempel de ”arga”, i bloggen med samma namn) försök att erbjuda andra perspektiv i samhällsdebatten. Och att låta historia vara inte bara lättsam underhållning utan ett verktyg att förstå oss själv och vår samtid bättre.
Tobias Svanelid, programledare för Vetenskapsradion Historia på Sveriges Radio P1.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.