Anser vi att alla barn och unga ska få en ärlig chans att ägna sig åt historia i skolan - då är det sannolikt hög tid att reagera nu! Anders Persson, ordförande för Historielärarnas förening, oroar sig för vad som händer med grundskolans historieundervisning när förslaget om mer tid till ämnet inte verkställs.

Många var vi som reagerade när Skolverket för fyra år sedan föreslog att Antiken - på grund av tidsbrist - skulle strykas ur grundskolans kursplan. Till en början verkade våra namninsamlingar och debattartiklar göra skillnad. Dåvarande skolministern Anna Ekström uttalade sig om behovet av mer tid till historieundervisning. Regeringen gav Skolverket i uppdrag att revidera grundskolans timplan. Efter en sedvanlig remissrunda överlämnade myndigheten sitt förslag.  Om det hade verkställts skulle skolämnet historia fått ett välbehövligt tillskott på omkring 50 extra undervisningstimmar.

Nu har det gått två år sedan Skolverket utarbetade det slutliga förslaget till reviderad timplan. Ännu har det dock inte verkställts av ansvariga politiker. Den 23:e december 2022 deklarerade den nuvarande regeringen istället att förslaget om mer timmar till historieundervisning skickats ut på återremiss. Det utgångsläge som för fyra år sedan föranledde idén om att Antiken skulle strykas - att den tid som står till förfogande är orimligt liten i relation till allt det som undervisningen förväntas omfatta - ser således ut att befästas. Personligen är jag mycket oroad över detta.

I mötet med blivande historielärare har jag ibland lite tillspetsat hävdat att de står inför en av de viktigaste, men också svåraste, uppgifter man kan tänka sig. De förväntas undervisa om sådant som per definition inte längre är. Jodå, spåren från de förflutna omger oss, och både vi och våra livsvillkor är formade av denna dåtid. Men, när vi vänder oss om och försöker ägna oss åt historia kan vi likväl aldrig fullt ut förflytta oss till historien. Vi studerar en obekant dåtid som vi själva är formade av. Historieundervisning blir därmed med nödvändighet en verksamhet som redan till sin natur fordrar tid.

Genvägarna till historisk bildning är få. Den som vill försöka förstå historien, och den som önskar se hur spåren av denna dåtid omgärdar och påverkar vår egen samtid, behöver i lugn och ro, och med liv och lust, få ägna sig åt historia. Det behövs tid till att läsa och frossa i historia, tid till att diskutera och samtala om historia.

Utrymmet för historieundervisning är numera mindre i Sverige, än i våra grannländer. I grundskolan är svenska elever idag garanterade 116 timmar lektionstimmar i ämnet. Utslaget på alla nio årskurser motsvarar det omkring tjugo minuter i veckan. Motsvarande förutsättningar gäller också på de flesta nationella gymnasieprogram. Faktum är att min far, efter sju år i folkskolan, hade mött mer historieundervisning än vad mina barn gjort när de, efter tolv års utbildning, tar studenten.

Ur ett lärarperspektiv kan den nuvarande situationen närmast beskrivas som en slags dubbel kniptång. Samtidigt som tiden till undervisning i historieämnet är alltför liten, så har undervisningsskyldigheten tenderat att öka. När jag för snart ett kvartssekel sedan undervisade historia i skolan förväntades jag planera och genomföra 13 undervisningstimmar i veckan. Idag är det inte ovanligt att en grundskolelärare genomför mer än 20 klocktimmar lektioner i veckan. Det sammantagna resultatet av detta är uppenbart. Med betydligt mindre tid till fortbildning, för- och efterarbetstid, möter dagens lärare allt fler elever och klasser – och tillsammans förväntas de närmast åka motocross genom historien.

Att tiden för historieundervisning varit ohållbart liten i relation till vad som stipulerats som centralt innehåll i de två senaste läroplanerna (lgr11 och lgr22), har understrukits i flera forskningsstudier och myndighetsrapporter. Historia har återkommande varit det ämne där flest lärare ger uttryck för stress och att tiden inte räcker till. När jag för snart tio år sedan skrev min avhandling om vad den då nyligen införda läroplansreformen kommit att innebära för historieundervisning på mellanstadiet, var detta ett av de tydligaste resultaten. Lärarna beskrev hur de längtade efter att besöka historiska platser, fördjupa sig i enskilda händelser, göra museibesök och involvera mer estetiska och sinnliga inslag i undervisningen. Samtidigt vittnade de om hur det inte längre fanns tid för detta. Istället oroades de över hur deras undervisning kommit att bli alltmer enkelriktad, hastig och ytlig. Visste ni exempelvis att medeltiden numera är helt bortskriven ur både högstadiets och gymnasiets ämnesplaner?

Kvalitativ historieundervisning bidrar med livsberikande perspektiv på samhället och människan. Men, lika angelägen, levande och omvälvande som den kan vara - lika livlös och ovidkommande, stel och forcerad kan den bli, om inte förutsättningarna och tiden finns där. Den 23:e mars går remisstiden för den återremitterade timplanen ut. För alla oss som värnar historisk bildning är det nu synnerligen ont om tid.

 

Anders Persson, universitetslektor i historia vid Högskolan i Dalarna och ordförande i Historielärarnas förening.

---

De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.

Historikerbloggar

Svenska Historiska Föreningen
Universitetsvägen 10 A:918
106 91 Stockholm

 

Webbredaktör: Anna Friberg

 

Kansli: Nils Fabiansson