Under de senaste två åren har historikern Mikael Nilsson kommit att profilera sig allt starkare som källkritiker på sociala medier, särskilt Twitter. Vilka utmaningar har detta inneburit och är det något som vi historiker generellt sett borde göra mer av?
Att vara aktiv historiker på sociala medier har både fördelar och nackdelar. Av fördelarna tycker jag att man bör lyfta fram den stora betydelsen av att forskare med sakkunskap deltar i den offentliga debatten. Vare sig vi gillar det eller ej så sker mycket av den samtida idédebatten på sociala medier. Vi bombarderas dagligen av intensiv historieförfalskning som kommit att förändra hur många svenskar ser på vårt förflutna. Historia är i dag i allra högsta grad också politik. Några exempel på nackdelarna är att man får räkna med att bli utsatt för osakliga angrepp, ibland direkt hat och hot, samt att det tar mycket tid i anspråk.
Jag hade dock väntat mig att min aktivitet på Twitter skulle leda till fler osakliga attacker än vad som faktiskt varit fallet. Det tror jag framför allt beror på: 1) Jag är man (kvinnor tenderar att vara mycket mer utsatta), och 2) jag har en ganska konfrontativ stil, och som man ropar får man därför svar. Jag tror att många av dem försöker tysta akademiker genom oförskämdheter inte är vana vid att deras offer svarar med samma mynt.
Trots osakliga påhopp tycker jag ändå att fler historiker och vetenskapare generellt borde profilera sig starkare på sociala medier då det är ett ypperligt sätt att bidra till den tredje uppgiften. Till min glädje kan jag konstatera att ett antal historiker under det senaste året kommit att engagera sig alltmer på just Twitter. Jag anser mig, även fast att jag i nuläget inte är anställd på något universitet, fortfarande vara bunden av denna plikt och tar den uppgiften på största allvar. Arbetet underlättas förstås ju fler följare man har. Något recept för att få många följare har jag dock inte. I mitt eget fall var det mest en serie tillfälligheter som ledde till att jag nu har nästan 7 800 följare på Twitter.
Med en sådan större följarskara följer förstås ett stort ansvar för vad man gör och väljer att publicera. Det behövs inte mer än några tusen följare för att man skall få ett visst inflytande och förmåga att generera svar från ännu större opinionsbildare på Twitter.
De trådar som jag skapat om seriösa historiska spörsmål har fått ett mycket bra mottagande och resulterat i många konstruktiva diskussioner. Jag har vid många tillfällen fått höra att människor bytt ståndpunkt efter att ha läst mina sakligt argumenterade trådar. Det tycker jag är både betydelsefullt och trösterikt, och det ger mig ny kraft att fortsätta det källkritiska arbetet.
Som en följd av engagemanget på sociala medier har jag fått chansen att publicera artiklar i traditionella medier, eller (som här) på bloggar, medverka i poddar, radio och så vidare. I dessa forum har jag kunnat utveckla samtalet kring de ämnen jag tweetat om. Tidningar och journalister hör också av sig för intervjuer. Det finns alltså många sätt på vilka vi som historiker kan sprida kunskap till allmänheten.
Inte minst resulterade min verksamhet i boken Historiemissbrukarna (Tankesmedjan Tiden, 2022) som är ett försök att korrigera de vanligaste missförstånden och lögnerna om Sveriges agerande under andra världskriget. Boken har även resulterat i en förnyad akademisk diskussion gällande synen på Sveriges roll under kriget. En session på Historikermötet i Umeå 2023 kommer, med utgångspunkt i just denna bok, att diskutera just denna fråga. Detta visar att man som historiker aktiv på sociala medier faktiskt också samtidigt kan åstadkomma något konstruktivt inom det akademiska fältet. Jag hoppas att vi under 2023 får se ett ännu större engagemang från historikerkollegor på sociala medier – vi och vår specialistkunskap behövs verkligen i dessa dystra tider!
Mikael Nilsson, docent i historia.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.