Historieintresset är större än någonsin och antalet tv-serier, tidskrifter och poddar om historia är ofantligt. Samtidigt går antalet studenter på historiekurserna ner. Den historia som förmedlas genom medier belyser inte heller den mångfald som finns inom den historiska forskningen. Historikern Brita Planck har funderat på om lärplattformarna kan erbjuda en lösning. 

I höstas deltog jag på en pedagogisk halvdag vid Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet (GU). Sedan dess har jag funderat på det som professor Johan Magnusson från Institutionen för tillämpad IT hade att säga. Det gick i korthet ut på att universiteten, trots den tvångsuppgradering av digital kompentens som pandemin orsakade, fortfarande är slavar under ett konservativt tänkande kring utbildning och föråldrade lärplattformar. Det senare är universitetets fel: i sin iver att hitta en modell som passar alla uppdateras inte ett system som är lika uselt för alla.

Den version av lärplattformen Canvas som GU använder är från 2009, och de ”coola appar” (citat Magnusson) som tillkommit sedan dess går således inte att använda. Om inte ens experterna på Institutionen för tillämpad IT kan övertala universitetsledningen att uppgradera, kan nog inte vi mer datorinkompatibla historiker det heller. Våra kurser är det däremot helt i vår makt att utveckla.

Magnusson berättade om den digitala kursen Digitalization of Society:  Research Frontiers ”som inte kostat någonting” (belåtet sorl från auditoriet). Kursen innebar att institutionens medarbetare spelade in varsin föreläsning där de presenterade sin forskning på 20 minuter, tipsade om tre artiklar på området samt utformade tre diskussionsfrågor.

Kursen hade lockat 650 studenter (samfällt stön från det av tentarättningar marterade auditoriet). Poängen med kursen var att utnyttja lärplattformen och dess funktioner, helt enkelt låta den stå för grovjobbet. Tyvärr finns examinationsfunktionerna i just de appar vi inte har tillgång till så att Institutionen för tillämpad IT lyckades beror sannolikt på att de kan det där med tillämpad IT.

Men idén borde vi ta till oss! Det bedrivs bra och intressant forskning inom historia som aldrig når ut. Vi talar om samverkan och tredje uppgiften, men få historiker hinner skriva populärvetenskap. Majoriteten av Sveriges historiker är okända för allmänheten och historia förmedlas inte sällan av journalister. Mångfalden går förlorad när samma personer ständigt bjuds in att prata om historia. Och inte minst är det ett problem att den forskning som till stor del är skattefinansierad är okänd för skattebetalarna.

Varje historisk institution borde sätta upp en digital kurs på temat ”Forskningsfronten”. Institutionens forskare och doktorander spelar in kortare föreläsningar, föreslår några artiklar samt skriver några diskussionsfrågor. Kurserna ska rikta sig till en historieintresserad allmänhet, lärare som vill fortbilda sig, vetenskapsjournalister – ja, alla. Examinationen sker förslagsvis genom diskussionsforum och tentor med flervalsfrågor.

Jag hör redan invändningarna ute på institutionerna. ”Ska vi sänka kraven?!” ”Riktig kunskap och förståelse kräver analytiska essäfrågor!” ”Ska vi bli något slags studieförbund?!”

Först vill betona att det jag förslår inte berör progressionskurserna. Dessa ska fortsätta hålla den – ofta imponerande – höga kvalitet de gör i dag. Men de flesta institutioner erbjuder också orienteringskurser som kan ha ett förhållandevis högt söktryck. Det finns helt enkelt ett sug efter bildning. Dessa kurser är dock arbetskrävande: man ska hålla föreläsningar, ge seminarier och rätta tentor. Dessutom är det få studenter som avslutar dem, vilket gör dem dyra för institutionen. Men måste orienteringskurser ha samma krav på analytisk skärpa och fördjupad förståelse som de som vänder sig till studenter som ska bli historielärare eller drömmer om en forskarutbildning?

Och om historieinstitutionerna skulle börja kvacka som studieförbund, är det verkligen så illa? I den mån studieförbund har kurser i historia är de inte sällan hållna i lokalpatriotisk anda, med bristfälligt forskningsläge och obefintlig källkritik. Det bör vara vi historiker – som producerar den nya kunskapen – som tar täten för förmedling av nya rön inom historievetenskapen.

Jag tror att många historielärare skulle uppskatta dessa kurser. I synnerhet som lärare sällan erbjuds fortbildning i sina ämnen (så kallade studiedagar innebär ofta väckelsemöten med den senaste skojaren i utbildningsbranschen). En digital kurs på kvartsfart som kan följas i egen takt, men erbjuder möjlighet till diskussion med likasinnade, är förhoppningsvis möjlig även för den som drunknar i undervisning och betygsättning.

Sist men inte minst: tredje uppgiften. Jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt att förmedla det senaste inom forskning än genom öppna och tillgängliga kurser. Eftersom den föreslagna kursen vore förhållandevis billig skulle det inte göra så mycket om studenterna bara tittar på inspelade föreläsningar. I stället för att oroa oss över ekonomi och genomströmning, låt oss glädjas över och ta vara på den bildningstörst som finns!

 

Brita Planck, FD i historia som LASar runt mellan olika lärosäten. Forskar om fideikommiss.

---

De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.

Historikerbloggar

Svenska Historiska Föreningen
Universitetsvägen 10 A:918
106 91 Stockholm

 

Webbredaktör: Martin Johansson

 

Kansli: Nils Fabiansson