Staten är den enskilda organisation som haft störst påverkan på samhället de senaste 800 åren. Dess grundläggande funktioner – diplomati, rikets försvar, upprätthållande av rättsväsendet, samt beskattning för att finansiera det hela – går att spåra till 1200-talet. Hur dessa centrala samhällsfunktioner organiserats över tid har emellertid förändrats. I avhandlingen Nätverksstaten. Statsbildningsprocesser och rumsliga praktiker i senmedeltidens Sverige ca 1440–1520 (Bokförlaget Augusti, 2022) besvarar Olov Lund bland annat frågan om hur den förmoderna staten och samhällsorganiseringen fungerade i praktiken. Det korta svaret är: genom sociala nätverk.

I spåren av digerdöden genomgick Europa flera sociala, ekonomiska och politiska kriser. I Skandinavien ledde detta till att de tre rikena Danmark, Norge och Sverige år 1397 bildade Kalmarunionen, en personalunion under dansk monark. Efter det landsomfattande svenska Engelbrektupproret, 1434–1436, stod Sverige under återstoden av 1400-talet ofta utan kung. Den reella makten över riksstyrelsen låg i stället i händerna på ett trettiotal aristokratiska jordmagnater och biskopar – det så kallade högfrälset – som genom riksrådet i praktiken kom att utgöra riksstyrelsen.

Medeltidsforskare har särskilt betonat betydelsen av personliga relationer för maktutövningen. Dessutom har och släkt- och partigrupperingar inom högfrälset uppfattats som både orsak till och avgörande för utgången av de många inbördeskrig och fejder som uppstod mellan olika aristokratiska släktgrupperingar, svenska tronpretendenter och danska unionsmonarker. Samtidigt har medeltidsforskningen de senaste trettio åren tillerkänt allmogen och grupper i det sociala gränslandet under högfrälset och rikseliten större ekonomisk, militär, och därmed politisk betydelse än vad den äldre forskningen velat göra gällande. 

De vertikala banden mellan å ena sidan dessa grupper och i lokalsamhället centrala institutioner som rättsväsendet och kyrkan, och å andra sidan riksrådsaristokratin i regeringsställning och som rikets högsta ämbetsinnehavare har inte tidigare varit föremål för forskning. Förhållandet mellan högfrälset och tongivande personer och grupper i lokalsamhället, till exempel präster och ämbetsmän inom rättsväsendet och förvaltningen, var minst lika viktiga som de horisontella banden inom högfrälset.

Den personliga maktutövningens norm var inte enbart kulturellt och socialt betingad, utan hade också en rumslig och praktisk dimension. Kungar tvingades till ständiga resor för att upprätthålla legitimitet, utöva sitt ämbete och på plats i lokalsamhället ta del av avgifter och förtära naturaskatter. All förmodern samhällsorganisering begränsades och påverkades av en allmän resursfattigdom och låg teknisk förmåga till rumslig förflyttning av såväl människor som resurser. Rummet har av tidigare forskning allt som oftast tagits för givet och fått utgöra den fond varpå historien utspelat sig.  Men ”rummets tyranni” och de materiella villkoren samt stora geografiska avstånd i ett tämligen vidsträckt rike var en realitet som statsmaktens företrädare uppenbarligen överkom; Sverige förblev ett rike där såväl rättsväsendet och länsväsendet, som krigsväsendet var underställda staten. Samtidigt hade dessa en djup förankring i lokalsamhället.

Syftet med avhandlingen är att undersöka just dessa grundförutsättningar för maktutövningen liksom relationen mellan riksstyrelsen och lokalsamhället genom att studera högfrälsets rumsliga, materiella och interpersonella resurser. Genom två fallstudier kartläggs riksråden och lagmännen Svarte Åke Jönssons och Arvid Trolles kontaktnät och nätverk, deras privata och offentliga inkomster från jordägande och förläningar, och hur de själva rörde sig genom rummet.

Resultaten visar att deras kontaktnät och materiella resurser, i form av jord och förläningar, var avgränsade i distinkta geografiska kärnområden. I dessa kärnområden höll de ämbeten och utövade statsfunktioner inom rättsväsendet och länsförvaltningen. Inom områdena upprätthöll, interagerade, förhandlade och konkurrerade de med lokala nätverk och tongivande individer och grupper i lokalsamhället. Vid sidan av betydande privata jordinnehav kontrollerade var och en, genom förläningar, upp till en tiondel av statens samlade inkomster i form av stående skatter inom respektive kärnområden. Huvuddelen av länsinkomsterna, kost och löner, gick emellertid till människor anställda hos högfrälset och vid kronans slott. Sammantaget pekar det mot ett nödtvunget förhållande mellan högfrälsets nätverk och privata organisationer av fogdar, resurser och infrastruktur av gods, gårdar och fastigheter, och utövandet av statsfunktioner.

De omkring trettiotal högfrälsefamiljer som ingick i riksrådet, och deras överlappande rumsliga resurser och nätverk, var en förutsättning för staten. Samtidigt innebar det en maktdelning där ingen enskild högfrälsefamilj eller gruppering ensam kunde koppla grepp om staten och dess institutioner och resurser i lokalsamhället. Tillsammans med det stora antalet människor som av olika skäl deltog i statens aktiviteter var det en viktig drivkraft till statsbildningsprocessen som upprätthöll statens legitimitet och institutioner. Staten var därmed betydligt mer integrerad i lokalsamhället än vad tidigare forskning har antagit.

 

Olov Lund, doktor i ekonomisk historia

Lund disputerade i ekonomisk historia vid Stockholms universitet den 9 september 2022.

Avhandlingen är utgiven av Augusti Bokförlag.

---

De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.

Historikerbloggar

Svenska Historiska Föreningen
Universitetsvägen 10 A:918
106 91 Stockholm

 

Webbredaktör: Anna Friberg

 

Kansli: Nils Fabiansson