Hur mår svensk arbetarhistorisk forskning i dag? Magnus Olofsson, historiker vid Lunds universitet, trendspanar kring ett mer än halvsekelgammalt forskningsfälts tillstånd utifrån det Nionde svenska arbetarhistorikermötet, som han var med och arrangerade i Helsingborg i oktober 2022.
Det har – i alla fall i mina, möjligen alltför skojfriska, kretsar – länge var ett stående skämt, att en svensk arbetarhistoriker är en man född 1950 som heter Lars och som till vardags bär en uniform bestående av välansat helskägg och rutig skjorta. Alla dessa larsar kan sägas höra till samma forskargeneration, en generation som introducerade arbetarhistoria till Sverige på allvar runt 1980 och som länge var fältets mest tongivande forskare.
För att underlätta skvaller och vetenskapliga diskussioner, bär larsarna tack och lov olika efternamn. De kan heta sådant som Berggren, Edgren, Ekdahl, Magnusson eller Olsson. De heter inte heller nödvändigtvis just Lars, utan kan ha namn som Mats, Christina, Roger, Lena, Klas eller Eva. Dessa namn har det gemensamt att de var populära i Sverige i början av efterkrigstiden, fram till runt 1960. Vilket betyder att larsarna de senaste åren i rask takt har gått i pension.
När en hel forskargeneration stämplar ut ur akademien kan deras forskningsfält dö ut. Redan i början av 90-talet började en del arbetarhistoriker tala om att forskningsfältet stod inför en kris. Unga forskare ägnade sig åt annat; fältet hotades av stagnation, sas det. Jag har själv nyligen hört en av larsarna klaga över forskningsfältets ”förgubbning”. Allt detta leder till frågan: var står den förgubbade, krisande svenska arbetarhistorien nu när dess en gång banbrytande grundare går i pension?
Det finns inget enkelt svar på den frågan. Ett skäl är att det knappast är solklart vad arbetarhistoria är, än mindre vilka forskare som är arbetarhistoriker. Är alla som forskar om arbete eller arbetande människor i det förflutna arbetarhistoriker, även om de inte använder arbetarhistoriens traditionella teorier eller skriver in sin forskning i den traditionen? Måste man tänka på sig själv som ”arbetarhistoriker” för att räknas?
För att inte gå ned sig i ett träsk av spetsfundigheter ska jag här tackla frågan från en annan, förvisso anekdotisk men också konkret, vinkel. I oktober 2022 hölls det Nionde svenska arbetarhistorikermötet i Helsingborg. Rimligen ansåg de flesta av de forskare som deltog att deras forskning helt eller delvis kan beskrivas som arbetarhistoria. Rimligen gick i alla fall några av dem runt och tänkte på sig själva som ”arbetarhistoriker”.
Detta nionde arbetarhistorikermöte – det första hölls 2005 – var det mest välbesökta någonsin, med 65 anmälda personer. Och det förra rekordåret, 2015, var ganska många av de 64 deltagarna verksamma inom fackföreningsrörelsen eller andra folkrörelser, vilket innebär att det nionde mötet med råge slog det gamla rekordet för antal medverkande akademiker.
Vilka var då dessa forskare? Ett blandat gäng.
Ämnesbredden var stor. Historiker dominerade, vilket inte förvånar, för även om etnologer och ekonomhistoriker genom åren har bedrivit arbetarhistorisk forskning är det historiker utan ekonom framför (det vill säga ”historikerhistoriker”) som har dominerat fältet. Etnologerna lös med sin frånvaro, de tycks ha checkat ut från forskningsfältet. En handfull deltagare kom från samhällsvetenskapliga ämnen, som kulturgeografi och statsvetenskap. Men det mest slående jämfört med föregående möten var den stora närvaron av ekonomhistoriker. Femton av deltagarna, nästan var fjärde, var vid mötets genomförande verksam vid en ekonomhistorisk institution.
Den geografiska spridningen var stor. Av Sveriges åtta största universitet (enligt 2020 års siffor) var sju representerade, i förekommande fall med deltagare från flera institutioner, och därtill en handfull mindre universitet och högskolor. Även åldersspridningen var stor. Tre män med namnet Lars deltog, liksom en handfull andra forskare ur deras generation. Men det gjorde också ett respektingivande antal doktorander och unga forskare.
När det gäller vad alla dessa forskare forskar om så sticker några saker ut. Under arbetarhistoriens odiskutabla storhetstid på 80- och 90-talet var arbetsprocessteori en huvudfåra, liksom studier av arbetarkultur. Endast en handfull forskare kom till konferensen för att tala om sådan forskning. Mest slående i mina ögon var en annan sak: en överväldigande majoritet av forskarna forskade antingen om arbetare i arbete eller på arbetet (utan att prata om arbetsprocess) eller om arbetarrörelsens politik och politiska organisationer.
Ryktet om svensk arbetarhistorias kris förefaller mig vara betydligt överdrivet, för att inte säga felaktig. Det bedrivs idag forskning om arbete, arbetare och arbetarrörelsen på de flesta historiska och ekonomhistoriska institutioner i landet, och på en del andra institutioner därtill. Istället för förgubbning, ser jag föryngring. Vi kan så se fram mot en radda arbetarhistoriska doktorsavhandlingar de kommande åren. Larsarna kan gå i pension i frid: många kommer att fortsätta i deras fotspår, och säkert också bryta nya arbetarhistoriska stigar.
Magnus Olofsson, historiker vid Lunds universitet.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.