Svenska historikermötet i Umeå inleds med en paneldiskussion på temat ”Historikern som aktivist”. Detta är onekligen ett tema där tonläget gärna höjs, där ståndpunkterna kan kännas givna på förhand och det mesta redan sagts. Deltagarna har denna gång fått en mer öppen utgångspunkt: vad betyder ”aktivism” för dig, i vad mån är det önskvärt att förena ett samhälleligt engagemang med forskning, och hur kan det i så fall gå till? Samuel Edquist, professor i historia vid Mittuniversitetet och styrelseledamot i Svenska Historiska Föreningen reflekterar kring ämnet.
Själva termen ”aktivist” väcker känslor, och tenderar ofta att uppfattas antingen som ett invektiv eller som en positiv identitetsmarkör. Den associeras huvudsakligen med ändamål som utmanar status quo, medan forskning som utvecklar och implementerar dominerande politiska agendor sällan kallas ”aktivistisk” – vare sig välfärdsstatens vetenskapliga socialingenjörer (såsom makarna Myrdal) eller samtida nyliberala ekonomer brukar uppfattas som ”aktivister”.
Utifrån ett vanligt vetenskapsteoretiskt perspektiv kan det hävdas att all samhällsforskning är aktivistisk, om än ofta indirekt och i flera led. Våra frågeställningar, teorier, urval och forskningsdesigner kan inte existera i ett vakuum utanför rådande ideologier och försanthållanden om världen.
Många av de som associerar ordet ”aktivism” till något negativt menar dock sannolikt något annat än samhällsengagerade ändamål i allmänhet. Det förknippas ofta med något snävare, när samhällsengagemanget sker på vetenskapens bekostnad. När man gör avkall på gängse vetenskapliga normer och exempelvis bortser från relevant empiri för att den skulle motsäga den önskade slutsatsen, eller när den egna teoretiska uttolkningen blir ortodox och hart när alla som inte delar den egna agendan utdefinieras – ja kanske till och med ”cancelleras”.
Det går sällan att uppnå enighet om exakt var gränserna går till det vetenskapligt olämpliga – när forskaren går för långt i sitt samhällsengagemang, när hen lämnar det stora överlappande fältet mellan vetenskap och aktivism och blir helt icke-vetenskaplig. Få om ens någon aktivistisk forskare skulle ju själv anse sig kompromissa med det vetenskapliga.
Kan vi inte betrakta sådana ageranden som dålig vetenskap snarare än oönskad aktivism? Tendenserna förekommer inom alla hörn av akademin. De finns bland enskilda utövare som bekänner sig till marxistiska, feministiska, intersektionella eller postkoloniala teorier – men verkligen inte bara där, även om det är de skolorna som ofta hamnar i skottgluggen. Fenomenet att forskare blir trosvissa och betraktar den egna teoretiska utgångspunkten som den enda legitima vetenskapliga hållningen uppträder även inom teoretiska fält som sällan brukar kallas aktivistiska – bland weberianer, bourdieuaner och neoklassiska nationalekonomer, eller för den delen bland dem som anser sig vara pragmatiska empiriker och ser med misstänksamhet gentemot explicit teorianvändning.
Det hör till vetenskapens funktionssätt att vi delar in oss i skolor, discipliner och subdiscipliner och olika ”vändningar” och bekämpar varandra – ofta på ett respektfullt sätt, men ibland genom att motståndare utestängs, ignoreras eller svartmålas. Inte sällan riktas eggen lika mycket mot avvikande uttolkare inom fälten som mot dem utanför (jag tror att konservativa kritiker av marxism och genusteori underskattar hur djupa konflikter som funnits och finns inom dessa fält, exempelvis fanns där hårda strider om identitetspolitikens väl och ve redan på 1990-talet). Det går förstås att beklaga denna brist på konsensus och dessa konflikter, men de kommer knappast att upphöra även om vi gör en Friggebo och gemensamt sjunger We Shall Overcome.
Dock: det vi alla förhoppningsvis kan enas om är att vi inte kan vara eniga om var gränsen går för det vetenskapligt acceptabla, och att det därmed inte finns någon bestämd position i de här frågorna som historiker (eller humanister och samhällsvetare i allmänhet) kan enas kring. Vi har skilda ideologiska såväl som vetenskapsteoretiska grundsyner. Det som ändå kan förena oss i vetenskapen är vårt ideal att tydligt redovisa och argumentera för våra teorier, metoder och analyser, och att inte fultolka varandra. Vi ska också vara lika tydliga och transparenta när vi inte delar någon annans teoretiska eller metodologiska val, eller sättet denne tillämpar dem.
Kritik mot såväl cancelkultur som ovetenskaplig aktivism inom akademin ska hållas inom vetenskapen – inte bli föremål för politik, för då är vi på ett farligt och sluttande plan. Det kan knappast komma något gott av att utomakademiska aktörer reglerar cancelkultur eller aktivism inom akademin. Sådant riskerar leda till en än värre cancelkultur, där hela discipliner och teoretiska fält begränsas, såsom redan skett i Polen, Ungern, vissa delstater i USA m.m., eller som det gjort i än högre grad i rena diktaturer med såväl vänster- som högeretikett.
Vi bör alltså vara ytterst vaksamma på de övergripande forsknings- och kulturpolitiska tendenserna både i Sverige och världen, där strävan att hålla forskningen fri från aktivism är djupt politiserad och där det nästan alltid är samma fält som kommer på tapeten, de som förknippas med ”postmodernism”, ”woke” eller ”identitetspolitik”. Jag hoppas att även forskare som står långt från dessa fält kan se farorna i att staten ska intervenera i akademin i dessa frågor. Vi bör därför noga bevaka det faktum att regeringen gav UKÄ, i dess senaste regleringsbrev, i uppdrag att ”göra fallstudier om akademisk frihet”. Den så kallade debatten om cancelkultur betonas på regeringens webbsida som en bakgrund till detta uppdrag, som ska avrapporteras under 2024.
Gentemot detta kan förstås hävdas att staten är den som ytterst sätter ramarna för forskningen genom forskningspolitiken, och att det därför är lika naturligt att staten intervenerar i dessa frågor som att man exempelvis sätter ramar och incitament för att exempelvis uppmuntra jämställdhets- och likavillkorsaspekter i akademin. I det förra fallet finns dock en akut risk att själva forskningens och undervisningens innehåll kommer att beskäras, antingen direkt eller indirekt. Här hoppas jag därför att vi kan enas om en armlängds-avstånds-princip på samma sätt som i offentligt finansierade kulturlivet: låt debatterna om eventuellt politiserad vetenskap skötas inom vetenskapen.
Samuel Edquist, professor i historia vid Mittuniversitetet.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.