I sin forskning intresserar sig Julia Håkansson – snart disputerad historiker och historiedidaktiker vid Malmö universitet – för hur människor använder historia i meningsskapande syften. I avhandlingen Historia och nationalism: Sverigedemokraternas och Dansk Folkepartis historiska berättelser undersöker hon Sverigedemokraternas (grundat 1988) och Dansk Folkepartis (grundat 1995) historieintresse.
Genom att historiska personer, händelser och processer placeras i specifika sammanhang där de tillskrivs en viss mening och får ett symbolvärde – en meningspotential – nyttjas de som politiska maktmedel av Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti. Den nationalistiska ideologi som karakteriserar dessa partier innefattar idén att varje nation har en unik historia och ett unikt öde. Personer, händelser och processer från det förflutna blir därför till element i partiernas historiska berättelser som på olika sätt bidrar till deras meningsskapande.
I partiernas historiska berättelser kan fyra dominerande teman urskiljas: ursprungsberättelser, vinster och förluster, vänner och fiender och välfärdsberättelser. Syftet med ursprungsberättelserna är – förutom att identifiera när nationens historia börjar – att fastslå vem som står i centrum för Sveriges respektive Danmarks historia och var historien utspelar sig. Därför handlar ursprungsberättelserna inte bara om att fastslå ett årtal då respektive nations historia kan sägas ha börjat, utan de inkluderar även resonemang kring väsentliga begrepp för partiernas ideologier, närmare bestämt ”kultur”, ”folk” och ”nation”.
Berättelserna om vinster och förluster handlar om historiska segrar och nederlag som resulterat i vinster respektive förluster av landområden och/eller folk. De tidiga Sverigedemokraterna refererar i detta sammanhang till stormaktstidens slag, vilka efter millennieskiftet ersattes av ett ökat fokus på finska vinterkriget. Dansk Folkeparti karakteriseras av en nederlagsnationalism och fokuserar därför på förlusterna av Skånelandskapen (1658), Slesvig, Holsten och Lauenburg (1864), och på Tysklands ockupation under andra världskriget (1940–1945).
Berättelserna om vänner och fiender centreras kring personer i dåtid och nutid som antingen har ställt upp för nationen när den har behövt det, eller har utgjort/utgör ett hot mot densamma. För Sverigedemokraterna är det framför allt kungar och soldater från stormaktstiden, men även frihetshjältar som Engelbrekt Engelbrektsson, som framstår som vänner till nationen. För Dansk Folkepartis del är det män av folket – inte kungarna – som har stigit ur ledet och försvarat Danmark i tider av nöd. Fienderna utgörs av både förrädare och inkräktare: övriga politiker respektive invandrare som på olika sätt driver berättelsernas intriger framåt. Välfärdsberättelserna innehåller den stora brytpunkten i partiernas övergripande berättelser – det demokratiska välfärdssamhällets succesiva urholkande till följd av ökad invandring.
Partiernas historiska berättelser handlar paradoxalt nog om framtiden. Enligt Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti kommer framtiden antigen att utgöras av ett fullbordat mångkulturellt samhälle, där svenskarna och danskarna utgör minoriteter i sina respektive hemländer, eller av en återgång till en mer begränsad invandringspolitik, där majoritetskulturen tillåts ha en självklar särställning. Det senare framtidsscenariot är beroende av att Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti får möjlighet att förverkliga sina politiska ambitioner. Det största hotet mot majoritetskulturen är enligt dessa partier muslimers närvaro i Sverige och Danmark.
Just nu befinner sig Sverigedemokraterna i en stark politisk position, som stödparti åt en regering bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Dansk Folkeparti befann sig i en liknande situation i den så kallade ”kulturkampen” i Danmark under tidigt 2000-tal. Idag minskar Dansk Folkepartis väljarunderlag drastiskt samtidigt som en ledande sverigedemokrat har förklarat att ett kulturkrig har brutit ut i Sverige. Det jämförande perspektivet i Historia och nationalism visar både likheter och skillnader i svensk och dansk historiekultur. I båda dessa fall – Dansk Folkepartis försök att återta makten och Sverigedemokraternas position som det största högerpartiet i Sverige – spelade och spelar partiernas historiska berättelser viktiga roller.
Julia Håkansson, historiker och historiedidaktiker, verksam vid Institutionen för samhälle kultur och identitet vid Malmö universitet.
Håkansson medverkar i flertalet populärvetenskapliga sammanhang. Bland annat har hon pratat om Sverigedemokraternas kultur- och historiesyn i poddarna Stora idéer med Sverker Sörlin och Vetenskapsradion Historia. Hon försvar sin avhandling fredagen den 9 juni.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.