Historiker tränas huvudsakligen i att skriva akademiskt, för en strikt akademisk publik. Det finns dock flera exempel där historiker också fungerat som folkbildare genom lyckosam populärvetenskaplig förmedling. Dick Harrison – professor i historia, men också programledare i tv, krönikör i Svenska Dagbladet och författare av populärhistoriska verk – menar att spänningen mellan det populärhistoriska och det akademiska skrivandet innebär en utmaning för historiker, men det är en utmaning som är berikande.
En fråga jag ofta konfronterar är hur det populärhistoriska tillvägagångssättet skiljer sig från det strikt akademiska. Hur stort är avståndet? Svaret är att på det strikt vetenskapliga planet är skillnaden – eller bör skillnaden åtminstone vara – obefintlig. Grundläggande element som källkritik och kontextualisering är lika betydelsefulla för att skriva en populärvetenskaplig artikel som en avhandling. Däremot finns det en betydande skillnad i själva angreppssättet, hur problemen definieras och tacklas. Det kan vara mödosamt att omvandla akademiska spörsmål och problemställningar till lättläst prosa som riktas till allmänheten.
På flera sätt är populärvetenskap, när den bedrivs med föredömligt höga ambitioner, en svårare genre än sedvanligt akademiskt skrivande avsedd för en strikt akademisk publik. Läsarna av ett populärvetenskapligt verk förväntar sig, och kräver, mycket större tydlighet av författaren. Den populärvetenskapliga texten måste vara lättillgänglig och dramaturgiskt väldisponerad. Utrymmet för teoretiska utsvävningar, gråzoner och alternativa hypoteser är också betydligt mindre än i akademiska texter, stundom obefintligt. I de fall man likväl unnar sig dylikt måste detta motiveras, så att det framstår som rimligt att läsaren förväntas ägna tid åt texten.
Med andra ord: god populärvetenskap kräver betydligt mer tankearbete och en större dos koncentration än akademiskt skrivande. Förvisso accepterar den populärvetenskapliga läsaren att jag som författare vet vad jag talar om, varför utförliga notapparater i regel är onödiga, men hon eller han vill i gengäld förstå exakt varför det jag skriver om är intressant.
Redan detta förhållande är en stor utmaning för många akademiker. Det gäller att anlägga ett ödmjukt lekmannaperspektiv som tankemässigt komplement till de många teoretiskt grundade synvinklar som vi historiker brukar i forskningen. Om jag exempelvis skriver en akademisk text om den tidigmoderna statens framväxt ligger det i ämnets natur att ett flertal makrohistoriska modeller och kausala resonemang presenteras och läggs till grund för analysen. Om jag istället skriver populärvetenskapligt måste jag välja ut det konkreta orsakssamband som är i särklass mest relevant att fokusera på för artikelns eller bokens ämne. Samtidigt bör texten inte sönderfalla i händelseuppräkning och anekdoter; meningen är ju att nya historiska rön och insikter skall förmedlas till läsaren. Balansgången för att få detta att fungera är svår.
En grundregel, som jag ofta har lutat mig mot i det populärhistoriska arbetet, är att utgå från konkreta och vältaliga källor, som sätts i fokus för både narrativa kontexter och historiska förklaringar. Det kan röra sig om en dagboksanteckning, en notis i en krönika, ett flygblad, ett politiskt tal eller ett reportage från en utställning. Det väsentliga är att den utvalda texten både förmår att fånga läsarens intresse genom att vara en fascinerande kvarleva från en historisk process och att den kan bilda grund för en längre redogörelse.
För att exemplifiera: Om jag vill skriva om kvinnomakt under medeltiden och/eller om Kalmarunionens tillblivelse kan jag med fördel utgå från Vadstenadiariets lakoniska konstaterande – som nedpräntades när nyheten om drottning Margaretas död just hade nått munkarna och nunnorna – att drottningen var, ”vad det världsliga beträffar” (lat. quantum ad mundum), synnerligen lyckosam. Den här medvetet kortfattade texten rymmer en ocean av spännande ledtrådar till synen på den besvärliga härskarinnan, som Vadstenafolket inte bara var tvungna att respektera utan också hade lärt sig att avsky. Med den subtila formuleringen konstaterades, utan att det skrevs explicit, att Margareta med stor sannolikhet hade hamnat på en föga behaglig vistelseort hinsides. Utifrån denna källtext kan jag sedan låta läsaren följa med på en undersökning av Margaretas politiska hänsynslöshet, hennes kyrko- och klosterstrategi, hennes omfattande reduktion, hennes egen propaganda och den propaganda som vävdes mot henne, och så vidare.
I sina bästa stunder blir den populärvetenskapliga taktiken inte bara en kungsväg till folkbildning utan också en stege till akademisk vitalisering. Tvånget att vända på perspektiven och koncentrera sig på det verkligt väsentliga resulterar stundom i aha-upplevelser som är guld värda för forskningen i sig. Processen påminner om den som varje akademisk lärare har upplevt när hon eller han står i föreläsningssalen och måste förklara komplicerade resonemang för studenter. Pedagogik och forskning berikar varandra. Stapplande blott var för sig blir de två benen i akademikerns yrke fattigare än om de vandrar tillsammans.
Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.