Hur levde svenska adels- och ämbetsmän på gränsen mellan medeltida tradition och stormaktstidens ingång? I avhandlingen De tjänstvilliga vännernas samhälle: Abraham Brahe och den svenska eliten 1590–1630 undersöker Johanna Thorelli den mänskliga sidan av statsbyggandet kring sekelskiftet 1600. Hon visar hur det privata och det offentliga smälte samman i en värld av personliga relationer, tjänster och gentjänster, och medfödda statushierarkier. Med utgångspunkt i greve Abraham Brahe och hans närmaste krets skisseras en bild av hur livet både inom och utanför den statliga organisationen fungerade.
I avhandlingen undersöks hur kulturella normer interagerade med konkreta situationer och individuella intressen, och de vägar som fanns för att lösa eller minimera problem. I olika kapitel analyseras såväl kontroversiella äktenskapsbildningar och ekonomiska konflikter mellan släktingar som de praktiska problem som uppstod i ämbetsutövande som ståthållare, lagman och riksråd.
Thorelli gör skillnad på social offentlighet (öppet och synligt för ett flertal) och institutionell offentlighet (relaterat till statlig maktutövning). Hon argumenterar att nästan allt var socialt offentligt – hemlighetsmakeri sågs som något oärligt – men också att det under denna period var svårt för ämbetsmännen att separera den institutionella offentligheten från resten av livet. Samma oskrivna regler gällde oavsett om det var fråga om ett ämbetsuppdrag eller en familjeangelägenhet. Specifika regelverk och strukturer för hur ämbetsmän skulle agera och förhålla sig till varandra var sällsynta, och det institutionellt offentliga blandades med det privata.
Den svenska högadeln var en liten och geografiskt utspridd grupp, sammansvetsad genom släktskapsförbindelser och gemensamma intressen i kungariket som sådant. Höga ämbeten tenderade att samlas hos samma individer, vars status gav dem den medfödda auktoritet som ämbetena ansågs kräva. Sociala band upprätthölls genom besök vid resor, inbjudningar till familjehögtider, och möten i anslutning till större samlingar som riksdagarna. Även kvinnors kontakter kom männen till godo, eftersom man och hustru representerade samma hushållsenhet.
Nyckelbegrepp som vänskap, broderlighet och tjänstvillighet späckar den bevarade kommunikationen, men vänskap handlade inte nödvändigtvis om känslor, utan om ord och handlingar. Tacksamhet för utförda tjänster främjade gentjänster, vilket skapade ett ramverk för samarbete, även mellan ämbetsmän. Ämbetsmän av samma sociala status kunde sällan ge varandra direkta order, men de kunde sätta press på varandra genom sina personliga relationer. Samtidigt var normerna tänjbara och kunde manipuleras för olika syften – verkligheten var inte lika harmonisk som språket.
Konflikter kunde lösas på olika sätt. Mindre meningsskiljaktigheter hanterades ofta genom att den som stod närmast problemet helt enkelt framhärdade – avstånden gjorde att motparten sedan ställdes inför fullbordat faktum. Förlåtelse var en dygd, ofta nödvändig för att bevara harmonin. Allvarligare konflikter måste däremot förlikas, men adeln använde sig inte av rättssystemets tingsväsende. Innan hovrätten skapades 1614 måste konflikter inom adeln istället lösas genom icke-institutionaliserade sammankomster i den sociala offentligheten. Förlikningar som bevittnades av pålitliga ståndsgelikar, ofta i kungens närvaro, förhindrade att problemen eskalerade till fejder.
Ett viktigt resultat i avhandlingen är att både administration och dagligt liv var förenade med en fundamental osäkerhet – och flexibilitet. Långa avstånd, besvärliga kommunikationer och grasserande sjukdomar gjorde planeringen svår. Ett ämbete innebar ansvar, men inte bestämda arbetsuppgifter. För förvaltningen var det viktiga att saker blev gjorda, inte exakt hur eller när. Trots förvissningarna om evig tjänstvillighet, inte minst gentemot kungen, var det tjänstvillighet inom rimliga gränser som gällde. Tidvis kunde andra angelägenheter – allt från den egna hälsan och hustruns barnafödande till godsaffärer och familjehögtider – komma emellan.
Särskilt uppenbar var flexibiliteten när det gällde tidsuppfattning. Kungen kallade riksråden till möten med ojämna mellanrum. Ofta angavs ingen specifik tidpunkt alls, utan de fick komma så fort de kunde. Andra gånger angavs ett datum, men undersökningen visar att dessa generellt inte hölls, utan mötet kunde ske två veckor senare utan att det anmärktes på. Brevleverans, förberedelser och resor tog tid; angivna datum var inte mer än riktlinjer.
Under 1610- och 20-talen gjordes ansträngningar ledda av Axel Oxenstierna att stabilisera och effektivisera den statliga förvaltningen. Bland annat etablerades Stockholm som rikets huvudstad där åtminstone några riksråd ständigt skulle finnas på plats för att sköta det löpande regeringsarbetet. Utvecklingen kulminerade med 1634 års regeringsform, som kodifierade stora delar av det arbete som tidigare skötts utan regelverk. Emellertid förändrades saker inte i en handvändning. Avhandlingen visar att de nya reglerna åtminstone till en början inte följdes fullt ut, utan ramarna för den godtagbara flexibiliteten snävades bara sakta till.
Johanna Thorelli, filosofie doktor i historia vid Göteborgs universitet.
Thorelli disputerade den 12 maj 2023 vid Göteborgs universitet. Avhandlingen finns tillgänglig i fulltext online.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.