I avhandlingen Att definiera ett hertigskap analyserar Alexander Isacsson relationerna mellan hertigar och kungar i Sverige under perioden 1556 till 1662. Isacsson anlägger ett kritiskt-dynastiskt perspektiv i syfte att belysa hertigarnas roll i tidigmoderna integrationsprocesser samt diskutera hur problemet med kungliga reserver gav form åt politikens kultur och dynastibildningsprocesser.
Arvsmonarkier med en tydligt reglerad tronföljd har historiskt sett bidragit till staters stabilitet. Samtidigt präglas monarkier där kronan (idealt) går i arv från far till äldsta son av en inneboende problematik. Å ena sidan är systemet bräckligt om det saknas kungliga reserver i form av söner, bröder eller kusiner som kan stödja monarkin. Å andra sidan kan reserverna genom sin position och börd uppträda som rivaler till släktingen på tronen. Genom historien har kungligheter och personer i deras närmsta omgivning behövt ta ställning till hur de på bästa sätt ska hantera de kungliga reserverna. Prins Harry, hertig av Sussex och yngre son till kung Charles III av Storbritannien, är ett uppmärksammat modernt exempel på när en kunglig reserv bidrar till att skapa spänningar snarare än att underdånigt rätta in sig i ledet.
Under 1500-talets andra hälft och 1600-talets tidigare decennier präglades den svenska monarkin och politiken av problemet med kungliga reserver. Under Gustav I:s regeringstid (1523–1560) blev Sverige formellt en arvsmonarki. Som bekant hade Gustav I flera söner. Genom donationsbrev och sitt kungliga testamente fastställdes att de yngre sönerna Johan, Magnus och Karl skulle erhålla ärftliga hertigtitlar och furstendömen att styra som mer eller mindre självständiga territorialfurstar. I nästa generation skulle detsamma gälla för hertigarna Johan och Karl Filip.
Isacssons avhandling består av en så kallad institutionell biografi. Det innebär att ett samlat grepp tas om de svenska hertigarna tillika reserverna under perioden 1556–1622 och hur hertigar, kungar och personer i deras omgivning interagerade med en institution – i detta fall hertigskapet – genom att göra anspråk på att definiera dess innebörd, normer och spelregler.
I linje med biografisk forskning görs nedslag i praktiker som rör hertigarnas olika levnadsåldrar, från barndom till död. Källor och praktiker som studeras är exempelvis donationsbrev, testamenten, predikningar, genealogier, riksdagsförhandlingar, brev, ceremonier såsom kröningar och hyllningar, eder och lojalitetsbetygelser, begravningspraktiker, äktenskapsmönster och -handlingar, samt hovdiskurser och -praktiker.
Avhandlingen visar hur en genomgående norm för hertigskapet var att göra anspråk på självbestämmande, autonomi och herravälde. Detta fick påtagliga konsekvenser för en rad olika politiska praktiker. Exempelvis påverkade det hur kröningar iscensattes och hur eder svors. I en relation präglad av ömsesidig osäkerhet ställdes krav på utväxlande av såväl skriftliga som kroppsliga eder.
Hertigarnas anspråk och hur de bemöttes av kungen pekar även på att hertigar under tidperioden bör förstås som ett av rikets ständer. Förutom adel, präster, borgare och bönder deltog hertigarna i politiska förhandlingar och såg sig själva som ett stånd i riket, en position som de försvarade med hänvisning till både arvsrätt och dynastisk rätt. Genom hävdandet av sina rättigheter att styra ett territorium samt genom sina hertighov bidrog hertigarna dessutom till att upprätthålla en decentraliserad stat.
En annan viktig poäng är att dynasti kräver en kritisk applicering. Även om brödrakärlek var ett starkt ideal i relationen mellan hertigar och kungar var familjebanden flexibla. Bland annat vittnar den genealogiska praktiken om hur hertigarnas ätter kunde ses som skilda från kungaätten. Att hertigar begravdes i sina furstendömen, och att en gemensam begravningsplats för kungliga familjemedlemmar aldrig uppstod, är också ett tecken på ett decentraliserat hus. Samtidigt kunde detta förhållande omförhandlas och positioneringarna var i hög grad situationsbundna. Hertigarnas äktenskap visar exempelvis på en balansgång mellan att å ena sidan bygga ett eget hus och å andra sidan vara en del av ett större projekt att säkra kungahusets och statens överlevnad. Huruvida hertigen var en medlem av det kungliga huset eller inte var således föremål för ständig förhandling. Först när Karl Filip, den sista hertigen med ett furstendöme, dog upphörde problemet med kungliga reserver och förutsättningarna uppstod för en centraliserad stat och dynasti.
Alexander Isacsson, fil. dr. i historia.
Isacsson är verksam vid Centrum för humanistisk forskning, Örebro universitet. Hans forskningsintressen rör tidigmodern politik och kulturhistoria med fokus på monarki-, dynasti- och hovhistoria. Han disputerade i juni 2023 på avhandlingen Defining Dukeship: The Problem of Royal Spares and Dynasty Formation in Sweden, 1556–1622.
Avhandlingen finns tillgänglig i fulltext via Diva.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.