Den 8–11 augusti i år samlades över 500 historiker från Norden och en handfull andra länder i Göteborg för det 30:e Nordiska historikermötet. Huvudtemat var ’Globalt och lokalt’. Tematiken kan både mötet i sig och dess deltagare sägas illustrera på flera sätt. För var passar egentligen den nordiska dimensionen in i en alltmer globaliserad värld och i ett forskarsamhälle präglat av en tilltagande internationalisering? Har nordiska, eller för den delen nationella, historikermöten en funktion att fylla och i så fall vilken?
Det första nordiska historikermötet hölls i Lund 1905, samma år som unionsupplösningen mellan Norge och Sverige. Förutsättningarna kan alltså ha verkat vara mindre lovande, men mötena fortsatte och är i dag en väletablerad institution. Under ett drygt sekel har de ambulerat mellan lärosäten i Norden och det finns en inarbetad ordning för hur värdskapet roterar mellan de fem länderna. Efter Sverige (Göteborg 2022) kommer nästa möte att hållas på Island (Reykjavík 2025), och en inte alltför vågad gissning är att Nordiska historikermötet 2028 genomförs vid ett norskt lärosäte – och så vidare.
Planeringen av Göteborgsmötet inleddes 2018. Tanken var att det skulle hållas 2021 och sammanfalla med staden Göteborgs 400-årsjubileum. Emellertid gjorde coronapandemin det nödvändigt att skjuta upp mötet ett år. Över huvud taget har en stor del av förberedelsearbetet präglats av en osäkerhet, både om när mötet skulle kunna hållas och hur stort intresset av att delta skulle vara. Bara ett par veckor innan call for papers stängde diskuterade vi i organisationskommittén om de två åren av pandemi och restriktioner skulle bidra till ett svagt intresse att delta eller om det tvärtom skulle bli rekordmånga.
Det blev någonstans däremellan. I Aalborg 2017 deltog drygt 550 historiker och andra, och för Göteborgsmötet landade siffran på 532 anmälda deltagare. Den fråga som aktualiserats något tiotal år tidigare, om de nordiska historikermötena behövs eller om de spelat ut sin roll, verkar – för nu – ha besvarats med ett eftertryckligt nej. Dessa möten, liksom de nationella motsvarigheterna, verkar fortfarande fylla en funktion. Men vilken? Vad är det som gör att de fortsätter locka så många historiker?
Om det kan man i brist på tillförlitliga data givetvis bara spekulera – men låt oss göra det för ett ögonblick. Under hela perioden från Lundamötet 1905 fram till i dag har den historiska forskningen präglats av en fortgående specialisering. Den har kommit till uttryck i både vilka konferenser historiker åker till och vilka tidskrifter de publicerar sig i. De senaste decennierna har utvecklingen förstärkts ytterligare av forskningens internationalisering. Denna vidgning av historikernas akademiska sammanhang är på många sätt positiv. I praktiken har den dock (med bara en lätt överdrift) varit närmast synonym med en anglifiering. Den har dominerats av normer, praktiker och företrädare för de ledande lärosätena i USA, Storbritannien och andra engelsktalande länder.
Mot bakgrund av dessa tendenser utgör de nationella och nordiska historikermötena en viktig arena. De upprätthåller historieämnet som en bredare gemenskap än de relativt snäva forskningsfält som de flesta av oss verkar inom till vardags. Även om många av sessionerna i Göteborg, tagna var för sig, var ganska specialiserade fanns det också många som kretsade kring bredare eller mer fundamentala teoretisk-metodologiska frågor. Som helhet bidrar ett så stort och varierat program som det vid ett historikermöte till att skapa en överblick över var historieämnet befinner sig och vart det är på väg, något som är svårt att uppnå vid mer specialiserade konferenser.
Det unika med historikermötena är just att de erbjuder både djup och bredd, såväl detaljer som större sammanhang. De nordiska mötena sträcker sig dessutom, om vi ska vara nogräkande, bortom den nationella ramen och utgör därmed en form av internationellt samarbete som är nog så värdefullt som komplement till de anglosaxiskt dominerade arenorna.
Kenneth Nyberg, docent i historia vid Göteborgs universitet och ordförande i organisationskommittén för Nordiska historikermötet 2022.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.