I maj 2022 blev jag vald till ordförande i Svenska Historiska Föreningen. I samma veva hade jag anledning att reflektera över vad en historiker gör. Och varför jag är historiker.  

En onsdag i slutet av maj tar jag emot en gymnasieklass från Borlänge som jag lovat att prata med någon timme. Det är den där tiden på terminen när dagarna sällan räcker till för allt som ska göras.  Det är dessutom sent på dagen. Jag är trött. Eleverna framför mig är också trötta efter en lång dag i Uppsala med massor av nya intryck. För att inte tala om gymnasieläraren som ordnat exkursionen och hållit reda på gruppen hela dagen.

Jag håller ett kort föredrag som jag gjort något år tidigare inför ett möte med en annan gymnasieklass. Föredraget utgår från frågan ”Vad gör en historiker?” – med mig själv som exempel. Mitt första svar är: forskar, undervisar och sysslar med tredje uppgiften. För det är vad en universitetslektor gör, åtminstone på ett teoretiskt plan. Men det säger egentligen varken eleverna eller mig något vettigt.

Som deltagare i forskningsprojektet ”Gender and work” påminns jag ständigt om betydelsen av konkretion när man talar om arbete. Projektet är känt för den så kallade verbmetoden. I rättegångsmaterial, dagböcker, räkenskaper och suppliker letar vi efter beskrivningar av vad människor gjorde för att försörja sig. I sin mest konkreta form består forskningsdatan av fraser som till exempel ”hugga ved”, ”lämna in mantalsuppgift” och ”vagga barn”. I skrivande stund har gruppen samlat drygt 40 000 sådana verbfraser i en databas tillsammans med miljontals uppgifter om frasernas sammanhang.

Som barn av mitt projekt ger jag följaktligen de hitresta eleverna ett mer konkret svar, även det baserat på egna erfarenheter. En historiker (som jag) läser forskningslitteratur, letar källor, läser källor, bearbetar källor, undervisar, kursutvecklar, utvärderar, projektplanerar, skriver, läser andras texter, diskuterar, handleder, administrerar, håller föredrag och så vidare.

En av mina projektkollegor (tack, Jonas Lindström!) har tipsat mig om en websida från USA:s arbetsmarknadsdepartement med information om olika yrken. De presenteras – intressant nog – i form av verblistor och historikeryrket beskrivs med hjälp av 21 aktiviteter, bland andra (i egen fri översättning) ”samla in historiska data från källor”, ”organisera, analysera och värdera data” och ”redigera historiska publikationer”. Många av verben känns igen från min egen lilla lista.

Jag tänker mig att vi som är verksamma som historiker säkert har många gemensamma verb på våra listor, men det finns förstås också skillnader. Troligen har vi våra favoriter. Jag, till exempel, är särskilt förtjust i att diskutera, kursutveckla och läsa andras texter, medan jag kanske inte är riktigt lika lycklig på jobbet när jag ska redigera fotnoter, utvärdera och administrera.

Men tillbaka till gymnasiebesöket. Efter en trött och trevande inledning blir det bra. Eleverna är intresserade och ställer massa frågor. Det vill veta hur jag lärde mig att läsa gamla handskrifter och hur lång tid det tar att skriva en bok. Men de undrar också om jag måste jobba på fritiden och hur mycket jag tjänar.

I avslutningen på mitt föredrag säger jag att jag har världens roligaste jobb. Deras lärare säger genast emot och hävdar att hans jobb är roligast. Han berättar då för eleverna att han haft mig som lärare när han läste i Uppsala och att en av de kurser jag hade – om vardagens historia – påverkat honom mycket. Den har, säger han, varit avgörande, inte bara för hans historiesyn, utan också för hur han undervisar sina elever. Den var anledningen till att de nu sitter i just mitt klassrum.

Sådant värmer historikerhjärtat! Faktum är att den där sena onsdagseftermiddagen blev en av årets arbetsmässiga höjdpunkter. Föredraget handlade om vad en historiker gör, men jag gick därifrån med en stark övertygelse om varför jag gör det jag gör.

Jag hoppas den övertygelsen kommer till nytta när jag nu lägger ännu en verbfras – ”leda Svenska Historiska Föreningen” – till min personliga lista över vad en historiker gör. I konkret form tänker jag mig att den innefattar sådant som att ”diskutera och samarbeta med historiker på olika håll”, ”ordna spännande historikergemensamma aktiviteter” och ”arbeta för att upprätthålla en vetenskapligt baserad diskussion om det förflutna, både i och utanför den akademiska världen”. Förhoppningsvis blir de nya favoritverb på listan.

 

Karin Hassan Jansson, docent i historia vid Uppsala universitet och ordförande för svenska Historiska Föreningen.

 

---

De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.

Svenska Historiska Föreningen
Universitetsvägen 10 A:918
106 91 Stockholm

 

Webbredaktör: Anna Friberg

 

Kansli: Nils Fabiansson