För historiker sitter det nog i ryggmärgen att alltid påtala behovet av historia och föra fram historiska perspektiv på allahanda samtida skeenden och företeelser i samtiden. Men även om historiker ofta vill ha ännu mer historia är historien idag långt ifrån är undanträngd i offentligheten eller kulturen. Kulturarvsturismen blomstrar som aldrig förr och tusentals människor ägnar sig passionerat åt aktiviteter som byggnadsvård, antikvitetssamlande, historisk musik, dans och teater, eller medeltidslajvande, vilka försöker återskapa det förflutna. Efterfrågan på böcker, tidningar, tv-serier och poddar om historia tycks närmast omätlig och SVT är i färd med att producera sin största historiesatsning någonsin. Det tredje av Svenska Historiska Föreningens ändamål, ”att utbreda intresset för historia”, kan sägas vara väl tillgodosett, även om föreningen kanske inte kan ta åt sig hela äran.

Det ökade intresset för historia märks också i omvärlden. Kontroverserna under senare år kring historiska statyer och andra monument till minne av vita upptäcktsresande, kolonisatörer, slavägare, sydstatsgeneraler med flera har väl knappast undgått någon. Även muséer och deras koloniala historia har hamnat i skottgluggen. Striderna har ofta setts som delar av så kallade kulturkrig, där minnet av historiska oförrätter blir föremål för diskussion. Dessa kulturkrig har framför allt utkämpats i Storbritannien, USA och andra före detta brittiska kolonier men har även gett svallvågor i övriga Europa. I Sverige har exempelvis Carl von Linnés ställning som vetenskapligt geni ifrågasatts och mindre smickrande sidor av hans gärning och personlighet uppmärksammats.

Det ökade intresset för historia märks även bland världens politiska ledare, om än på ett ganska annorlunda sätt. I synnerhet verkar många av dagens auktoritära politiska ledare utvecklat en stor fascination för historia. Ett av de främsta exemplen är Kinas president Xi Jinping, som tycks ha ett genuint intresse för såväl kinesisk som global historia.

När jag deltog i den senaste världshistorikerkongressen i Jinan 2015 var mina kinesiska kollegor mycket hedrade över att presidenten hade skickat en gratulationshälsning till konferensen, som lästes upp av vice premiärminister Liu Yandong. Xi Jinping hänvisar ofta i sina uttalanden till historia, exempelvis när han diskuterar Thukydides med västvärldens politiska ledare eller när han på olika sätt lyfter fram Kinas uråldriga civilisation och dess bidrag till mänskligheten. I den officiella kinesiska retoriken är berättelsen om landets hundra år av förnedring efter förlusten mot Storbritannien i opiumkriget 1842 en central del, liksom kommunistpartiets roll i landets modernisering och återupprättelse sedan revolutionen 1949. Just nu pågår arbetet med att revidera historieböckerna i Hongkong för att de ska passa in i den berättelsen.

Xi Xinping är långt ifrån den enda autokraten som intresserar sig för historia. Rysslands president Vladimir Putin har som bekant under senare år utvecklat ett passionerat intresse för rysk historia och försöker knyta an till maktfullkomliga föregångare som tsar Peter I och Alexander III. Samtidigt försöker han med vapen i hand återupprätta det gamla ryska imperiets gränser. Hittills har det inte gått så bra.

Andra politiska ledare kanske inte ägnar lika mycket tid åt att läsa om historia som de ovan nämnda men många använder sig gärna av historien för politiska syften. För ett par år sedan uppmärksammade Filippinernas dåvarande president Rodrigo Duterte USA:s koloniala övergrepp i Filippinerna genom att visa en gruvlig bild av massakern på Bud Dajo på ön Jolo i början av 1900-talet, då amerikansk militär dödade närmare tusen människor. I Brasilien anklagade president Jair Bolsonaro nyligen Frankrikes president Emmanuel Macron för att agera som en kolonisatör när han erbjöd Frankrikes och övriga G7-länders stöd för att bekämpa skogsbränder i Amazonas. I bägge fallen är syftet att avleda uppmärksamheten från den egna regimens övergrepp – i Dutertes fall hans blodiga krig mot narkotika och i Bolsonaros fall skövlingen av regnskogen.

Sensmoralen är att vi inte behöver mer historia eller historiska perspektiv på samtiden utan i stället mer balanserade och välgrundade sådana. Idag verkar fler än någonsin inse att historien inte bara ger redskap för att förstå samtiden utan också för att påverka samtiden och för att forma framtiden. Som George Orwell uttryckte det: ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden kontrollerar det förflutna.”

Just därför behövs historiker, i bemärkelsen vetenskapligt tränade historiker, som kan bidra till en mer balanserad och nyanserad förståelse av historien än den som auktoritära ledare och många andra torgför i mer eller mindre tvivelaktiga syften. Det handlar inte bara om källkritik i bemärkelsen att identifiera falska påståenden och ideologiskt historiebruk utan också om att föra fram relevanta, trovärdiga och vetenskapligt grundade historiska narrativ. I det sammanhanget har historikerna sin viktigaste uppgift i förhållande till samtiden och det offentliga.

 

Stefan Amirell, professor i globalhistoria vid Linnéuniversitetet och före detta ordförande för Svenska Historiska Föreningen (2016–2022).

 

---

De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.

Svenska Historiska Föreningen
Universitetsvägen 10 A:918
106 91 Stockholm

 

Webbredaktör: Anna Friberg

 

Kansli: Nils Fabiansson