År 1949 utbröt kravaller i Karlskrona när två unga fredsförespråkare höll ett möte för att protestera mot upprustning och tala för Världsmedborgarrörelsen. I Sverige var detta en av de första aktionerna i rörelsens namn, och under 1950-talet etablerades denna som den 21:a förgreningen av den franska moderrörelsen Citoyens du Monde. I avhandlingen Drömmen om en gränslös fred: Världsmedborgarrörelsens reaktopi, 1949-1968 visar idéhistorikern Jenny Gustafsson hur förgreningen drevs av en reaktopisk tidsorientering.
Avhandlingen undersöker hur Världsmedborgarrörelsens idévärld föddes, utvecklades och tynade bort i relation till omgivande politiska situationer. I fokus är mondialismen, en ny politisk ism som växte fram med Citoyens du Monde under sent 1940-tal, och hur världsmedborgare i Sverige representerade densamma.
Den undersökta perioden präglades av en politisk samförståndsanda där ideologier och utopier förpassades till historiens skamvrå. Men avhandlingen visar samtidigt hur en ny politisk ism föddes och att denna rymde både utopiskt tänkande och ideologikritik.
Rörelsens mondialism växte ur en föreställd tidsöppning. Världsmedborgarna orienterade sig utifrån tanken att andra världskriget markerade ett fall för den politiska traditionen. Gareth Davis, bombpilot under andra världskriget och huvudgrundare till moderrörelsen, förpassade den politiska ordningen till historien när han 1948 agerade utanför Förenta nationernas högkvarter i Paris – i samband med att FN formulerade Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Världspressen rapporterade om Davis, världsmedborgaren som avsagt sig sitt amerikanska medborgarskap och som menade att världsfreden enbart kunde förverkligas bortom nationalstaterna. Detta var nyheter som också nådde Sverige.
I Davis fotspår kom världsmedborgare i Sverige, med Inge Oskarsson i spetsen, att kritisera den nationalstatliga suveränitetsprincipen och militära aktiviteter. Genom mondialismen – som polemiserade mot nationalism, kapitalism och kommunism – ansågs stater i såväl öst som väst bidra till att upprätthålla en internationell vapenindustri. Världsmedborgarna förespråkade en väg mellan öst och väst.
Inledningsvis fanns en nära relation mellan Världsmedborgarrörelsen och tidskriften Storm, utgiven av det syndikalistiska ungdomsförbundet. År 1949 publicerades där ”Världsmedborgarpakten”, ett rättesnöre att följa för världsmedborgare världen över. Först 1956 hade rörelsen en egen periodika, och 1957 fanns en tydlig organisering av världsmedborgare.
Världsmedborgarna sökte ersätta nationalstaten med en världsstat. En sådan, menade de, kunde förverkliga freden. Världsstaten skulle vila på en universell lagstiftning för mänskliga rättigheter. Dessutom skulle den, som ett världsomfattande välfärdshem, säkra befolkningens behov. Genom decentraliserade direktdemokratier skulle också det lokala få utrymme.
Det fanns inget färdigställt program eller utsedd ledare utan denna politiska dröm skulle ges fastare konturer i takt med att fler anslöt sig som medskapande. Grundläggande var dock att bryta med nationalstaternas mellanstatliga konkurrens och uppdelningar av folk.
Enligt världsmedborgarna banade patriotiskt nationalistiskt tänkande väg för nya krig. I reaktion mot denna föreställda dystopi formerades en dröm, en utopi. Dystopin närdes dels av det förflutna andra världskriget, dels det samtida kärnvapenhotet. Förhållandet mellan utopi och dystopi betecknas i avhandlingen som reaktopi.
I synnerhet formerade världsmedborgarna sina förväntningar genom krigsminnen. En direktdemokratisk och lokalförankrad organisering, utfärdande av världsmedborgarpass och fredsmarscher som överskred nationalstaternas gränser var aktiviteter som motiverades av ett historieberättande om soldaters lidande och våld i förflutna krig. Berättandet hade en central roll i rörelsens motstånd mot samtida militära aktiviteter, inte minst värnplikten.
I och med att enbart män hade medborgerlig skyldighet att delta i värnplikten fokuserade rörelsen på mäns livssituationer i krig och lade därmed grunden till en broderskapsgemenskap. Rörelsen utmanade traditionella manlighetsideal, förbundna med vålds- och krigsutövande, och sökte i stället bana väg för en fredlig man. Formationen av en alternativ maskulinitet har i avhandlingen fått beteckningen reaktopisk maskulinitet.
I avhandlingen visas hur mondialismen vilade på ett kosmopolitiskt tankegods från såväl upplysningstraditionen som den kristna idétraditionen – som i sin tur har hämtat tankegods från den antika stoicismen. Samtidigt visar sig mondialismen som ett kosmopolitiskt projekt typiskt för sin samtid inte minst sett till att världsmedborgare användes som synonymt med mondialist (i stället för kosmopolit – ett i tiden laddat begrepp) och att världsmedborgaren fungerade som motbild till patrioten.
Mot mitten av 1960-talet avtecknar sig emellertid ett förändrat politiskt landskap. Minnen av andra världskriget hade bleknat och kärnvapenhotet minskat. Spänningen mellan öst och väst skuggades av den stärkta gränsdragningen mellan syd och nord.
När röster höjdes mot imperialism – där nationalism, internationalism och väpnad kamp vann mark som politiska medel – mötte mondialismen utmaningar. Parallellt föddes flera nya fredsgrupperingar som drev frågor som värnplikt och pacifism. Världsmedborgarrörelsen verkade fången i sin reaktopiska tidsorientering, och 1968 tystnade den samlade rösten för världsfred genom ett världssamhälle. Flera världsmedborgare hade nu närmat sig Svenska Freds, Vietnamrörelsen och Provie.
Jenny Gustafsson, doktorand i idéhistoria.
Jenny Gustafsson disputerar i idéhistoria vid Södertörns högskola den 20 maj 2022. Avhandlingen är utgiven av Gidlunds förlag och finns tillgänglig online i fulltext om sex månader.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.