Enligt statistik från Internetstiftelsen använder 9 av 10 svenskar internet varje dag, och 95 procent av befolkningen har använt sociala medier det senaste året. För den historiker som vill nå ut offentligt och etablera kommunikationskanaler med en bredare allmänhet erbjuder sociala medier därför en närmast unik möjlighet. Men det finns också saker att beakta när man kastar sig ut i en högljudd digital offentlighet.
I drygt ett års tid har jag aktivt arbetat med Twitter som plattform för att nå utanför akademins elfenbenstorn. Det började med att jag var uttråkad av isoleringen under pandemin. Efter ett år av twittrande har jag lärt mig en hel del och blivit mer hårdhudad, men algoritmerna har också trängt in i mitt sätt att tänka och arbeta.
Varför just Twitter? Sett till antalet användare är plattformen mindre än Facebook, Instagram och Youtube. Den har dock vissa fördelar. För det första är Twitter textbaserat (till skillnad från till exempel Instagram) och lämpar sig väl för att dela data, länkar och kortare meningsutbyten. För det andra står delningsfunktionen i centrum, varför inlägg kan nå långt bortom ens egna följarskara. Medan Facebook främst fungerar som en sorts informationstavla för befintliga följare erbjuder Twitter större spridning utanför det nätverk som aktivt valt att följa dig eller din organisation.
Det finns egentligen flera skäl för forskare att använda sig av sociala medier, vilket jag nyligen beskrev i ett inlägg på min egen blogg. Ett gäller den inomvetenskapliga dialogen, som Johan Samuelsson nyligen beskrev i ett inspirerande inlägg på denna blogg. Genom sociala medier kan forskare utbyta litteraturtips och diskutera källor i en sorts mikroseminarium som även en intresserad allmänhet kan ta del av.
Detta är ett utmärkt användningsområde, men Twitter har också potential att fungera som en plattform för tredje uppgiften. En stor fördel för historiker är att många opinionsbildare, journalister och politiker använder plattformen, liksom en historieintresserad allmänhet. Det är denna kontaktyta jag fokuserat på i mitt twittrande, och jag har under året lärt mig några viktiga saker.
Den som börjar twittra inser snabbt att läsarna har stort inflytande. ”Följare” fungerar i praktiken ofta som pådrivare. Spridningen på Twitter bygger på att läsare känner att de får användning av information eller argument, och att de vill dela detta budskap vidare. Ofta gäller det politiska åsikter, men också ämnen som akademins arbetsvillkor (som i och för sig är politiska men kanske inte partipolitiska) kan väcka stort gensvar. Den som i stället skriver om ämnen utanför det mediala bruset eller ämnen som inte väcker känslor möts ofta av tystnad.
Som forskare är det angeläget att vara medveten om denna dynamik. Å ena sidan kan insikten användas för att sticka ut hakan och vara extra tydlig, eller tajma inlägg med en aktuell samhällsdebatt. Å andra sidan är det viktigt att vara uppmärksam på att det är lätt att dras med i en spiral där den aktiva användaren skriver om det som väcker mest gensvar, i ett ständigt uppskruvat tonläge.
Det är också ett misstag är att tro att användare på plattformen är korkade. Visst har Twitter sin beskärda del av troll och jubelidioter, men här finns också många med mycket stora ämneskunskaper. Att skriva användarna på näsan är därför nästan alltid ett misstag.
Det korta formatet – en tweet rymmer max 280 tecken – inbjuder inte till komplexa resonemang utan det är raka rör som gäller. Detta kan vara frustrerande, men också lärorikt. I bästa fall framtvingar diskussionerna att man själv funderar över sina argument på ett sätt som man kanske slipper om man stannar innanför akademins väggar.
Twitter liknas ibland vid ett åsiktstorg. En bättre liknelse är egentligen en skolgård. Utan rastvakter. Detta är beklagligt men sant. Inte minst är den öppna, råa rasismen och misogynin ett stort problem. I en analog offentlighet hade vi aldrig accepterat att använda en kanal där denna typ av innehåll florerade fritt. Hur vi ska hantera detta är ett allvarligt demokratiskt problem inför 2020-talet. Situationen måste på sikt förbättras om den digitala offentligheten ska överleva, och om forskare ska orka delta i den. Jag tror nämligen att det är viktigt att vi fortsätter finnas där. Mer, inte mindre.
Björn Lundberg, forskare i historia vid Lunds universitet.
Lundbergs blogg hittar du på https://bjornlundberghistoria.wordpress.com/.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.