I blogginlägget “In i en ny värld” reflekterar Kristoffer Ekberg över vad mötet med kulturen på Chalmers gör med honom som historiker. Formad bland humanister på ett brett lärosäte befinner han sig plötsligt i ny en situation med andra sätt att se på världen och önskemål om förklaringar som han värjer sig mot, inte minst i relation till studenterna. Det fick mig, sedan länge historiker på KTH, att reflektera.
Jag känner verkligen igen mig när jag läser om Ekbergs möte med en kultur som driver mot att reducera och förenkla för att kunna hitta samband och relationer. Frågan är hur man ska se på ”nyttan” av den historiska verksamheten på ett tekniskt universitet där ingenjörer framför allt tränas i att lösa problem. Historiker löser inte problem. I alla fall inte på det sättet. Vi engagerar oss förstås i problem, men våra frågor, våra metoder, vårt material och våra anspråk är andra. Här kan det uppstå friktion mellan humaniora och ingenjörs- och naturvetenskap. Och även mot samhällsvetenskapen, som Ekberg är inne på.
Personligen tycker jag att friktionen i mötet med ingenjörsstudenterna oftast är fruktbar. Min erfarenhet av den är omfattande medan jag har liten erfarenhet av historiestudenter. Jag är dessutom själv civilingenjör och började doktorera i teknikhistoria eftersom en lärare väckte mitt intresse för ämnet i just den typ av kurser jag numera själv ger. Kanske innebär det att jag också ser historia på ett tekniskt universitet från ett annat perspektiv, nämligen ingenjörens. Det kan göra skillnad.
För mig är teknikhistoria visserligen kunskaper om teknik i samhället över tid men också ett sätt att se på och förstå samhället. Det är en väg in i en färdighet. Om det lyckas får studenten möjlighet att på ett konstruktivt sätt byta perspektiv, att ifrågasätta tekniken, samhället och de enkla berättelserna. Hen ser plötsligt det geniala i gammal teknik och att den finns överallt, och får kanske upp ögonen för det samtida publika samtalet om teknik som stänger in och begränsar.
Men det finns också mindre fruktbar friktion i organisationen i stort. Det kan vara oförstånd inför hur olika kunskapstraditioner arbetar, idén att böcker är av sekundär betydelse jämfört med tidskriftsartiklar, att man skriver på engelska, att doktorander skriver sammanläggningsavhandlingar eller att alla samförfattar. Den tristaste är den naiva föreställningen att vem som helst kan undervisa i historia eller gå in i ett arkiv och hitta något skojigt. Denna idé är inte så vanlig, men dyker upp ibland.
Friktionen får inte bara små praktiska konsekvenser – till exempel har min automatiskt sorterade publikationslista böcker sist – utan även lite större och mer avgörande. Det kan gälla befordringsfrågor där praxis kanske inte tar höjd för skillnaderna mellan exempelvis biokemi och miljöhistoria. Diskussionen om ”samverkan” får lätt en slagsida mot entreprenörskap och nya företag. Och centrala strategier kring vilka externfinansierade forskningsprojekt som skall beviljas medfinansiering kan påverka historikers och humanisters praktiska möjlighet att söka.
Ekberg funderar på om vi som historiker måste fokusera mer på förklaringar och därmed reducera komplexiteten. Som jag har antytt ovan tror jag att det finns andra sätt att vara ”nyttig”. När det gäller min forskning ser kausalsambandet lite annorlunda ut. Jag ställer inte andra frågor för att kulturen omkring mig söker förklaringar. Den viktigaste friktionen är att vi som historiker på ett tekniskt universitet inte har någon given plats. Teknikhistoria på KTH har visserligen en lång tradition: i undervisningen sedan 1960-talet, i form av professur sedan 1980-talet, som forskarutbildning sedan 1990-talet och sedan länge med stor plats för både vetenskapshistoria och miljöhistoria. Men vi ger ännu så länge bara enskilda kurser eller moment, och tillhör som alla andra teknisk fakultet.
Det kan låta negativt men fungerar tvärt om. Att hela tiden tvingas motivera och försvara sin verksamhet inför dem som inte är insatta i den tror jag i grunden är bra och stimulerar kvalitet. På KTH har vi också i allt större utsträckning formulerat historiska forskningsprojekt som studerar problem som våra kollegor i andra ämnen också intresserar sig för, men med humanistiska perspektiv, teorier och metoder. Vi blir relevanta inte genom att ändra vår disciplins grundläggande ambitioner och arbetssätt utan i stället genom att rikta blicken mot vissa problem och områden. Och det kan vi också använda i undervisningen.
Nina Wormbs, professor i teknikhistoria på KTH.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.