Efter en sväng i museivärlden hamnade jag efter min disputation på Chalmers tekniska högskola. Chalmers är visserligen en högre utbildnings- och forskningsinstitution precis som min tidigare arbetsplats, Lunds universitet, men det är samtidigt en plats med en delvis annan kunskapstradition. Hur är det att som kulturanalytiskt skolad historiker arbeta på en teknisk högskola?
På Chalmers fick jag snabbt byta mina kulturanalytiska glasögon mot en blick som såg ”tekniker” och ”system” överallt. Miljöombyte är, för en nydisputerad historiker, inte unikt och många kan säkerligen vittna om både vikten av att låta sina invanda tankemönster möta något nytt, och hur ens kunskaper blir tydligare i mötet med detta nya.
På grund av arbetsmarknaden för historiker har flera av mina tidigare doktorandkollegor inom historieämnet likt mig själv rört sig till samhällsvetenskapliga discipliner som genusvetenskap eller kulturgeografi. Jag tror dock det finns något skiljer dessa samhällsvetenskapliga miljöer från den där jag befinner mig. En skillnad som kan sammanfattas i avsaknaden av ett kritiskt förhållningssätt gentemot sitt fält samt en vilja till att identifiera förklarande faktorer och processer.
Medan den första punkten relaterar till den större miljön på Chalmers, och den tekniska utbildningen i stort, relaterar den andra till miljöns påverkan på de historiker som befinner sig där.
På avdelningen för teknik, vetenskap och samhälle (STS) är vi en liten men engagerad skara historiker. Vid ett seminarium diskuterade vi nyligen Rolf Torstendahls bok Den historiografiska revolutionen 1960–1990. I denna gör Torstendahl en poäng av att de många historiska fält och inriktningar som uppkommit efter 1960-talet inte nödvändigtvis har bidragit med nya perspektiv. Vi började diskutera vad ”perspektiv” egentligen är och om teknikhistoria (vilket de flesta av oss sysslar med i någon form) är att betrakta som ett perspektiv?
Jag landade i att ”perspektiv” för Torstendahl utgörs av samling faktorer som har möjlighet att förklara varför något skedde eller såg ut på ett visst sätt, en samhällsstrukturerande relation eller princip. I diskussionen om perspektiv kontra fält blev det uppenbart att vi som historiker på Chalmers i mångt och mycket bedrev ett projekt i konflikt med den dominerande förklaringsmodellen på vår arbetsplats.
Där våra studenter och kollegor på andra avdelningar menar att det är tekniken i sig som driver utvecklingen är de teorier som vi historiker använder oss av snarare influerade av en skeptisk eller till och med kritisk hållning till teknik som förklarande faktor. Vi historiker blir med andra ord lite motvalls i relation till vår omgivning när vi försöker visa på komplexitet, föränderlighet och kontextuella faktorer.
Samtidigt är det uppenbart att en kritisk hållning inte är tillräcklig. I min undervisning för blivande ingenjörer är det tydligt att studenterna kommer till oss med stor tro på sin egen kapacitet, och på att de efter examen kommer gå ut i arbetslivet och göra viktiga insatser för samhället.
I mötet med dem räcker det inte att vara kritisk eftersom deras övertygelse om att det är tekniken som driver utvecklingen är så stark. För att kunna möta deras ibland naiva teknikoptimism (och teknikdeterministiska syn) är det vår skyldighet som historiker att visa på komplexitet. För att göra detta måste vi dock samtidigt kunna erbjuda alternativa förklaringar till varför saker sker.
För att citera en gammal kollega är jag dock också ”historiker av den lundensiska flumskolan” med en inpräntad aversion mot just kausala förklaringsmodeller. Denna motvilja har dock fått sig en törn, eller åtminstone tvingats omprövas i mötet med en kultur där ”nytta” inte bara sträcker sig till frågor om samhällsrelevans, utan också att kunskapen ska ha en konkret implementering i den tekniska utvecklingen eller i styrningen av densamma.
Kort sagt har mötet med kulturen på Chalmers förändrat mig och gjort mig mer benägen att söka förklaringar, inte bara förståelse. Detta sökande efter ett ”varför” går till viss del på tvärs mot ett ideal som vill förstå nyanser, komplexitet och beroende, och därmed bidra med en kritisk blick. Jag anser dock att även förklaringar måste vara en viktig del i den historievetenskapliga verksamheten.
Eventuellt kan erfarenheten också bidra med en viktig lärdom till en bredare debatt. Om vi som historiker vill utmana rådande synsätt och göra vår kunskap relevant, måste vi då inte närma oss frågan om förklaringar? Kanske är det också då som nya perspektiv inom historievetenskapen kan uppkomma?
Kristoffer Ekberg, forskare och historiker vid Chalmers tekniska högskola.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.