Open access innebär att alla ska ha gratis tillgång till forskningsresultat. Det låter väl som en bra och demokratisk tanke? Problemet är att tanken bara gäller vilka som får läsa om de aktuella resultaten. Granskar vi i stället vem som kan publicera sig blir bilden en annan. Det är nämligen hit, till publiceringsprocessen, som kostnaden för open access har vältrats. I korthet: kan du inte betala för att publicera din forskning är du utestängd.
Under 1900-talet kunde i princip vem som helst publicera sina forskningsresultat i en vetenskaplig tidskrift. Tidskrifterna levde på inkomsterna från sina prenumeranter och kunde därför bekosta tryckningen. Så småningom gick också staten in och stöttade tidskrifterna ekonomiskt.
Det här innebar att den vetenskapliga världen var öppen även för forskare utanför universitetsvärlden. Visst, det fanns trösklar. Den som ville få en text publicerad var tvungen att skriva i vad som uppfattades som ”rätt ton” och presentera forskningsresultat som passade in rådande kriterier för vetenskaplig kvalitet. Men författarna behövde inte betala för att få sina resultat publicerade.
Open access innebär att tidskrifterna förlorar sina prenumeranter. Varför skulle någon vilja lägga pengar på en prenumeration när allt finns gratis online? Dessutom har staten, i form av Vetenskapsrådet, rationaliserat bort det löpande stödet för svensk vetenskaplig publicering. Resultatet är att tidskrifterna ställs inför valet att antingen gå i graven eller börja ta betalt av sina författare. Det här är inget problem, menar Vetenskapsrådet. Alla som får forskningsbidrag av dem får ju extra pengar till publicering med open access!
Men andra forskare då? Lokalhistorikern som stött på helt nya uppgifter i sitt källmaterial, släktforskaren som upptäckt fel i tidigare forskning, eller amatörhistorikern som hittat och lyft fram tidigare förbisedda människoöden ur arkiven? En självständig och ordentligt finansierad tidskrift kan göra deras resultat tillgängliga för forskarvärlden medan en modell där ett fåtal överlevande tidskrifter hankar sig fram genom att ta betalt av sina författare stänger dem ute.
Bland dagens forskningsfinansiärer talar man gärna om hur viktigt det är att professionella forskare inkluderar vanliga människor i sin forskning. Ord som community participation, citizen researchers och stakeholder involvement är på modet. Samtidigt håller den vetenskapliga publiceringen på att stängas för alla som inte är professionella forskare eller har ett överskott av pengar.
Hur ska vi lösa det här, då? Jag skulle vilja lansera slagordet ”Gärna open access – men först en genomtänkt och demokratisk finansiering!” I skrivande stund håller Kungliga Biblioteket på att bygga upp en lösning där svenska vetenskapliga tidskrifter kan publicera sig utan att själva behöva stå för kostnaderna för digital publicering. Det är i alla fall ett steg i rätt riktning!
Hanna Enefalk, docent i historia vid Karlstads universitet och svensk redaktör för Scandinavian Journal of History.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.