I boken Historikern i samhället – roller och förändringsmönster aktualiseras en mängd frågor om vad historiker gjort, gör och borde göra. Bokens redaktörer, David Ludvigsson och Martin Åberg, menar dock att en av de frågor frågor som inte får något slutgiltigt svar i boken, men som likväl pockar på uppmärksamhet, är huruvida dagens samhälle verkligen har de historiker som det behöver?

Historiker har ett dubbelt uppdrag: att konstruera men också att kritiskt granska olika exempel på historieskrivning. Denna distinktion har uppenbara beröringspunkter, dock utan att sammanfalla, med Klas Åmarks resonemang kring historikerns uppdrag.1

Dessutom behöver begreppet ”konstruera” inte nödvändigtvis uppfattas som synonymt med ”konstruktivism”.  Historievetenskaplig kunskapsproduktion innefattar forskarnas ansträngningar att så långt som det är möjligt och görligt finna svar på nya frågor, att nyansera tidigare uppfattningar och att bygga nya synteser. I denna process bör betydelsen av tolkning alltid vara öppen för diskussion och dialog. I den meningen konstruerar historiker historia i form av vetenskapliga artiklar och monografier, men kanske borde ansvaret utsträckas till att konstruera historia också i andra sammanhang?

Här finns skäl att erinra om den rad av historiska textgenrer som kontinuerligt utvecklas. En av dessa är historieläroboken för grund- och gymnasieskolor. Då och då haglar kritiken mot historieläromedlen på marknaden, till exempel att de ger för liten uppmärksamhet åt kvinnors historiska erfarenheter. Svårigheten att skriva bra läroböcker handlar delvis om svårigheten att formulera nya synteser. För ett sådant arbete är de allra kunnigaste historikerna viktiga. Tar vi historiker tillräckligt ansvar för att skriva dessa synteser som är såväl historievetenskapligt som samhälleligt relevanta? Omvänt: vilken tyngd ska i slutänden tillmätas de nyttoargument som här antyds? Är det möjligt och legitimt med en historieskrivning för historieskrivningens egen skull?

Den andra aspekten av historikerns uppdrag, det kritiskt granskande, är nog så utmanande. Det är tidskrävande att genomföra sådana uppdrag, vare sig det handlar om att granska en doktorsavhandling, en populärhistorisk bok, en historisk film eller – med en blick på aktuella händelser – hur samtidshändelser ramas in historiskt av olika aktörer.

Utmanande är också oron för vilka tår man trampar på när kritiken framförs. I sociala medier råder ett minst sagt hårt samtalsklimat. Etiskt sett måste dock vi historiker med största allvar slå larm om de slutsatser som saknar vetenskaplig grund och som därför inte får dras.

Det finns förvisso fler än historiker som kan bidra till historisk kunskapsproduktion, men knappast några andra än historiker har tillräcklig kunskap om kontext, forskningsläge och vårt speciella förhållningssätt till källmaterial för att kunna upprätthålla denna kritiska funktion. Om det saknas grund för en tolkning, om det är uppenbara orimligheter som förs fram i samtal om det förflutna, måste då inte dagens historiker ta sitt ansvar och uppfylla även det kritiskt granskande uppdraget?


David Ludvigsson, biträdande professor i historia vid Linköpings universitet.

Martin Åberg, professor i historia vid Karlstads universitet.


Klas Åmark, Varför historia? En ämnesintroduktion för nya studenter, Lund: Studentlitteratur 2011.

Ludvigsson och Åberg utkom 2021 med antologin Historikern i samhället – roller och förändringsmönster. Möklinta: Gidlunds förlag.


---

De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.

Historikerbloggar

Svenska Historiska Föreningen
Universitetsvägen 10 A:918
106 91 Stockholm

 

Webbredaktör: Anna Friberg

 

Kansli: Nils Fabiansson