I historiska översikter återkommer uppgifter om två muslimska turkiska män som tvångsdöptes i Stockholm 1672 och 1695. Dessa tvångsdop förklaras genom hänvisning till den stränga lutherska ortodoxins tvångs- och lagstiftningsåtgärder. Efter att flera gånger ha stött på dessa uppgifter har jag blivit alltmer konfunderad. Det går att säga mycket om luthersk ortodoxi, men tvångsdop strider mot den betydelse som lutherska teologer lade vid det individuella tillägnandet av teologisk kunskap. För att reda ut det hela undersökte Martin Bertson protokoll från Stockholms konsistorium. 

Konsistoriet fungerade som ett domkapitel, det var den rättsinstans som behandlade denna typ av ärenden. Det visade sig att det finns en hel del källmaterial rörande omständigheterna kring dessa dop. 1672 ägde det av allt att döma rum två dop av turkiska män i Storkyrkan.

Den ene hette Joseph och verkar varit mycket angelägen om att få döpas. Joseph hade rymt från en turkisk beskickning som besökt Stockholm. Nattetid fick han en vision där han uppmanades att bli kristen. Han besökte konsistoriet vid flera tillfällen 1672 i syfte att bli döpt. Joseph förefaller därmed knappast tvingad till dopet. Tvärtom var konsistoriets medlemmar avvaktande inför hans begäran. Efter att ordnat tolk och givit Joseph undervisning kunde de acceptera hans begäran att få komma till ”dop och kristendom”. Under sommaren samma år behandlades ett likartat ärende med en annan turkisk man som efter dopet tog sig namnet Alexander Christian.

Det dop som skulle ha ägt rum 1695 hittade jag emellertid inga spår av. Troligen rör det sig om en sammanblandning. Vid det datum som anges för detta dop ägde det rum ett konvertitdop i Tyska kyrkan, men den som döptes var en judisk man vid namn Berend Wolff.

Under arbetet hittade jag dopuppgifter om fler muslimer i Stockholm, uppgifter som helt saknas i översiktsverk som talar om ”tvångsdop”. 1686 hade det kommit flera muslimska kvinnor och barn till Stockholm. Dessa var förda till Sverige av svenska officerare som stridit mot det osmanska riket i dagens Ungern. Enligt officerarna hade de tagit med kvinnorna och barnen för att rädda dem från ”död och fångenskap”. Om så verkligen var fallet vet vi inte, men de placerades hos adelsmän i Stockholm.

Under våren 1686 döptes en sjuårig pojke vid namn Ali (som vid dopet antog namnet Carl Alexander) i Wrangelska palatset på Riddarholmen. Enligt utsago ska pojken önskat att döpas då han blivit sjuk och ville dö en salig död. Carl Alexanders exempel verkar ha inspirerat fler barn.

Under sommaren döptes ytterligare två barn i samma ålder och under hösten var det enligt konsistoriet så många barn som ville döpas att det blev aktuellt att trycka upp en liten katekes på tyska som kunde fungera som lärobok för dessa barn när de förberedde sig inför dopet. Under hösten döptes också fyra turkiska kvinnor. Den mest kända av dessa hette Fatima men bytte efter dopet namn till Maria Aurora.

Efter att ha gått igenom materialet konstaterade jag att det ägde rum minst tio dop av turkiska muslimer i Stockholm under slutet av 1600-talet. Inget belägg fanns för att något av dessa ägde rum mot dopkandidaternas vilja. Snarare gav källorna intrycket av att det var konsistoriet som drog ut på processen för att försäkra sig om kandidaternas allvar i att döpas och att de före dopet hade tillägnat sig rätt sorts lärdomar. En rimlig följdfråga blir därmed hur missuppfattningen om tvångsdopen uppkommit?

Min uppfattning är att det handlar om ett specifikt historiebruk som syftar till att visa hur inskränkta svenskarna varit och fortfarande är samt att vår egen tids främlingsfientlighet har rötter i denna tidigare enhetlighet, med rötter i reformationen och stormaktstiden. Problemet är att Sverige under stormaktstiden var ett invandringsland som befann sig i den europeiska storpolitikens centrum. Lagstiftningen i Sverige handlade primärt inte om att utestänga folk, utan snarare att om hantera de grupper av människor som fanns i landet.

Vi måste med andra ord hålla två tankar i huvudet samtidigt. I Sverige och i många andra länder var religionen (eller ”konfessionen”) en viktig del av rikets politiska identitet samtidigt som det också fanns migrationsvågor. Som en följd av reformationen rådde en religiös mångfald i Europa, och Sverige kunde inte stå utanför den.

Det som emellertid tydligt kännetecknar både luthersk och annan tidigmodern konfessionskultur är den starka tilltron till kunskapen. Det fanns en naiv tro att kunskap om den ”rätta tron” skulle skapa rättrogna lutheraner. Därför var det viktigt med katekesförhör, därför skulle invandrare assimileras genom undervisning om lutherdomen. Bildningsivern kan betraktas som en social disciplinering vilken är en nyckelfaktor för att förstå det moderna samhällets framväxt.

Det fanns också något moderniserande i de många konverteringar som skedde i Europa vid denna tid. I det tidigmoderna Europa kunde en individ lämna den religion som hen fötts in i och i stället gå in i någon helt annan. Tack vare rådande lagstiftning försköts därmed avgörandet till individen i allt större utsträckning. Första steget mot religionsfrihet var att religionstillhörighet inte längre var någon självklarhet.


Martin Berntson, professor i religionsvetenskap och teologi med inriktning mot kyrkohistoria.

Hela artikeln av Martin Berntson, ”Myten om tvångsdöpta turkar i Stockholm under 1600-talet”, hittar du i det senaste numret av Historisk tidskrift, 2022, vol. 142, nr. 1.

 ---

De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.

Svenska Historiska Föreningen
Universitetsvägen 10 A:918
106 91 Stockholm

 

Webbredaktör: Anna Friberg

 

Kansli: Nils Fabiansson