Stockholms sena 1700- och tidiga 1800-tal präglades av demografisk och ekonomisk stagnation. Under perioden genomgick vardagslivet i staden stora förändringar. Detta framkommer i mötet mellan Stockholms invånare och polisbetjäningen som tillhörde Kungliga Poliskammaren. I sin avhandling Stadens gränsplatser: Kungliga Poliskammaren och vardagens omstridda rum i Stockholm, 1776–1835 ger historikern Tobias Osvald en inblick i vardagens polisiära praktiker och ett på många sätt omstritt stadsrum.
I avhandlingen undersöks mötet mellan Stockholms invånare och den så kallade polisbetjäningen som tillhörde Kungliga Poliskammaren, Sveriges första polisorganisation av den sorten vi i dag är bekanta med, under sent 1700- och tidigt 1800-tal. Det var en period då Stockholm präglades av demografisk och ekonomisk stagnation. Det faktum att utvecklingen stod stilla eller var negativ på dessa områden innebar dock inte att stadens vardagsliv var utan förändring.
Inrättandet av Poliskammaren 1776 var ett betydelsefullt steg i professionaliseringen av stadens ordningsmakt. Kammaren ersatte vissa och omslöt andra av en mångfald illa synkroniserade organisationer som dessförinnan hade ansvaret att upprätthålla ordningen. Som polisdomstol skulle den fungera snabbt och effektivt, med möjlighet att hantera fler fall på kortare tid än sina föregångare.
Den Kungliga Poliskammaren dokumenterade alldagliga förseelser och möten, vilka huvudsakligen ledde till låga böter och som ditintills inte bevarats på ett systematiskt sätt. Genom kammarens arkiv är det därför möjligt att få inblick i hur polisen och befolkningen förhandlade om samt påverkade olika platser i staden. Undersökningen är fördelad i tre delar som fokuserar på fall relaterade till uteliggande, kroghållning och renhållning. Såväl i fråga om vad som ansågs bryta mot ordningen som hur det skulle åtgärdas avslöjar ett på många sätt omstritt stadsrum.
I avhandlingens första del, som undersöker uteliggande, visas hur hemlöshet och uteliggande som ett kroniskt tillstånd på 1770-talet var oerhört ovanligt. När polisen konfronterades med personer som saknade bostad var det en social fråga som krävde sociala insatser. Målet var att identifiera var dessa personer hörde hemma och placera dem i arbete eller under omhändertagande. På 1830-talet hade fler individer, i större grupper, börjat övernatta i specifika delar av staden såsom lastkajer, offentliga avträden, källare och förstugor. Polisen fick fler fall av hemlöshet att hantera och det helt nya begreppet ”uteliggande” växte fram för att beskriva den situationen de hanterade. Insatser riktades mot specifika platser i staden medan problematiska byggnader revs. Djupgående sociala åtgärder var i stort frånvarande, i stället var målet att förneka hemlösa individers plats i staden för stunden.
I den andra delen av avhandlingen, där kroghållning undersöks, framkommer hur krogarnas gränser ritades om under perioden. Förbudet mot att hålla sig med gäster utanför utsatt tid bestod, men hur den som blev påkommen med att bryta mot reglerna försvarade sig förändrades. Samtidigt som polisbetjäningen fick det enklare att passera över tröskeln till krogen förbättrades relationen till krögare. Under tidigare år var krogarna ofta sammanblandade med hemmen. Gränserna mellan näringen och det privata var därmed inte lika viktiga som gränsen ut mot gatan. Med tiden blev dock krognäringarna alltmer en del av stadens offentliga liv. Gränsen mot gatan blev mer öppen samtidigt som gränsen mot det privata blev allt viktigare att hålla ordning på.
I avhandlingens tredje del, där renhållning undersöks, framträder hur ett fokus på rörlig orenlighet som flödade, rann och stank skiftade till att handla om stationär smuts. När orenligheter rann som mest under 1770-talet var det viktigt för polisen att styra om dessa flöden. Med tiden kom flödena att kontrolleras bättre och under 1830-talet låg fokus i stället på fasta punkter i stadsrummet. Det som tidigare varit omstritt, såsom vattenlinjen och gårdar från vilka orenlighet flödade fram, upphörde att figurera i polisens arbete till fördel för rännstenarnas offentlighet. Ute på gatan förekom förvisso också rörlighet som skulle kontrolleras, men det var då fråga om transporter såsom renhållningshjon bärandes på skittunnor snarare än orenlighetens rörlighet i sig. Invånarnas utrymme för alternativa lösningar och förhalningar, såsom tillfälliga avlopp eller igenspikade avträdeshus, minskade allteftersom renhållningsentreprenader effektiverades och gårdarnas stängdes till.
Avhandlingens tre delar belyser olika processer, olika områden, olika orsaker. Men det finns något som förenar dem: Utestängande. Avskiljande. Tillslutande. Det urbana rummets många linjer blev över tid enklare att se och därmed viktigare att hålla. Därigenom omformades gamla gränsplatser och nya uppstod. I mötet mellan befolkningen och enskilda polisbetjänter går det att se hur Stockholms stadslandskap atomiserades och hur den logik som i dag styr våra städer växte fram i vardagliga möten.
Tobias Osvald.
Tobias Osvald disputerade i historia vid Uppsala universitet den 4 februari 2022. Avhandlingens finns tillgänglig i fulltext online.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.