Vad kan sociala medier erbjuda historiker, och omvänt: vad kan historiker erbjuda sociala medier? Johan Samuelsson, docent i historia vid Karlstads universitet, skriver om sina erfarenheter av Twitter som ett mikroseminarium där såväl delande av arkivfynd som folkbildande dialog ryms. 

Ofta är Twitter en märklig mix av upplysning, bildning, kulturkrig och anslagstavla för intressanta seminarier. För historiker erbjuder twitter en möjlighet att ta del av forskning, nya spännande arkivfynd och inte minst en arena för att lyfta fram egna forskningsresultat. För egen del har jag till och med tack vare ett twitter-inlägg fått ta över en stor privatsamling med unikt propagandamaterial från DDR. Via Twitter får jag också återkommande frågor från en utbildningshistorisk intresserad allmänhet om allt från aktiebolagsskolornas uppkomst till karaktären på undervisningen under mellankrigstiden. Digitaliseringen har alltså inneburit att delar av min yrkesroll har ändrats.

Kenneth Nyberg har i flera sammanhang diskuterat just historikers roll i det alltmer digitaliserade samhället. Inte minst aktualiserar han de stora förhoppningar som fanns om att digitala medier skulle öppna  för nya kanaler avseende forskningskommunikation och nya nätverk mellan forskare.1 Nyberg ser att vissa av dessa förhoppningar i och för sig infriats, men samtidigt konstaterar han att den digitala kommunikationslogiken ofta bygger på polariserande förenklingar som inte passar det vetenskapliga samtalet. Till viss del instämmer jag i Nybergs slutsatser, alltför ofta urartar frågor om det förflutna snabbt till rena kulturkrig på sociala medier såsom Twitter. Aktuella exempel är Black Lives Matter och Sveriges roll i slaveriet. Här gavs knappast utrymme för några mer nyanserade diskussioner via sociala medier. Men efter ett antal år på Twitter är min erfarenhet ändå att det finns många goda exempel där mediet kan vidga historikerns roll i samhället.

Själv tillhör jag den gren av historietwitter som handlar om utbildningshistoria. Här finns det gott om kommunikativa, pålästa och dialoginriktade forskare som, ofta med ett änglalikt tålamod, reder ut och förklarar komplexa frågor. Akademisk kunskap tillgängliggörs och sprids därmed. Frågor som bara den senaste tiden varit uppe på historietwitter är exempelvis kristendomsämnets avveckling och dess betydelse för det svenska partiväsendets utveckling, utsatta svenska folkskollärarinnors behov av att kunna försvara sig  i en hotfull omgivning och den svenska skolans kunskapsutveckling i ett längre perspektiv. Samtidigt ska erkännas att inläggen i rätt hög grad har karaktär av folkbildning utan närmare dialog, kanske kan många inlägg kallas informativt folkupplysande?

Ett återkommande inslag på historietwitter är forskare som delar med sig av intressanta källor. Ofta kan det vara en serie källor som också ges korta upplysande kommentarer. Även detta inslag kan ses som en del av historikers utåtriktade folkbildande verksamhet, men inte heller detta fenomen är primärt  dialoginriktat. Jag har sällan tid med de längre förklarande och upplysande inlägg som många duktiga kollegor gör, men delar gärna med mig av någon belysande källa med en kort text som kan bidra till att bredda förståelsen för omstridda historiska fenomen. Vid flera tillfällen har detta lett till att jag fått konkreta tips på relevant forskning som jag sedan inkluderat i olika texter.

Som ett sätt att ha en otvungen dialog med forskare som jag inte dagligdags har kontakt med är Twitter ett utmärkt forum. Vid flera tillfällen har det fungerat som ett kort spänstigt mikroseminarium. Nyligen har till exempel diskussioner förts om Kristdemokraternas  bildande och vilken betydelse sekulariseringen hade för grundandet. I denna aktuella twitterdialog underbyggdes samtalet med bilder på källor. Detta slags direkta disputerande samtal skulle knappast ha kunnat föras i det traditionella seminariet eller via en debatt i Historisk tidskrift. Twitter som media kan alltså i sina bästa stunder erbjuda en alldeles egen form av vetenskaplig dialog, även i en polariserad digital kommunikationslogik.

 

Johan Samuelsson, docent i historia vid Karlstads universitet.

 

Samuelsson är aktuell med boken Läroverken och progressivismen: perspektiv på historieundervisningens praktik och policy 1920-1950. Lund: Nordic Academic Press, 2021.

 

 1 Se till exempel Kennet Nyberg, "BLOG Historians and the new (digital) landscape".

---

De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.

Svenska Historiska Föreningen
Universitetsvägen 10 A:918
106 91 Stockholm

 

Webbredaktör: Anna Friberg

 

Kansli: Nils Fabiansson