Rysslands president Vladimir Putin påstår att Ukraina är ett påhitt, att landet är en del av Ryssland. Kristian Gerner, professor emeritus i historia, visar på Ukrainas och Rysslands konfliktfyllda historia för att belysa detta problematiska påstående.
I begynnelsen var Rus, det vill säga den tidigmedeltida stat som idag heter Ukraina. 988 antogs kristendomen från Konstantinopel. På 1200-talet krossades Rus av mongolerna vilka emellertid drog sig tillbaka något. Västra delen av Rus, med Kiev, införlivades med Litauen därefter med Polen, medan östra delen förblev en lydstat i mongolväldet. Kyrkans överhuvud, metropoliten, flyttade från Kiev till Moskva där landet började benämnas Rossija, Ryssland.
1480 gav mongolerna gav upp kontrollen av Moskva varefter stadens storfurste började kalla sig för tsar (kejsare). Efter att Konstantinopel erövrats av de muslimska osmanerna tog Moskva på sig rollen som (den ortodoxa) kristendomens nya centrum, och 1589 blev metropoliten i Moskva patriark. Tsaren och patriarken betraktade hela den gamla staten Rus, inklusive Kiev, som sin egendom.
Kring floden Dnepr, i det katolska kungariket Polen, växte under 1600-talet fram en ortodox motståndsrörelse bestående av ”ryska” kosacker vilka betraktade det ortodoxa Moskva som en bundsförvant mot det katolska Polen. Efter ett krig mellan de två staterna anslöts Kiev till Ryssland, och när Peter den store senare etablerade det Ryska Imperiet uppfattades detta som en direkt fortsättning på den tidigmedeltida Kievstaten, det vill säga dagens Ukraina.
Under romantiken, i början av 1800-talet, definierades folk-begreppet med utgångspunkt i historia, språk och konfession. Normen var att varje stat skulle ha ett språk som folket talade, de områden som det historiskt haft och en religion som folket bekände sig till. Statsspråket i Ryska Imperiet blev ryska, religionen den ryska ortodoxin.
I de västra och centrala delarna av det gamla riket Rus använde emellertid 1800-talets människor inte den ryska som utgjorde statsspråk. Från Poltava i öst, via Kiev i centrum, till Lviv i väst ville man inte vara ryssar. Namnet Rus hade approprierats av moskoviterna och hade blivit Rossija. Nationalisterna valde därför att kalla landet för Ukraina, ”landet på gränsen”, språket kallade man ukrainska.
Sedan tsarväldet störtats i mars 1917, påbörjade det Ryska Imperiet en demokratisering. Om den processen utmynnat i självständiga stater kunde förhållandet mellan Ukraina och Ryssland blivit som relationen mellan Finland och Sverige. Segrarna i det ryska inbördeskriget hade emellertid inte en tanke på demokrati. Kommunisternas mål var i stället att upprätta proletariatets diktatur vilket gjordes med terror.
Kommunistledarna uppfattade alla icke-ryssar (och många ryssar) som förrädare, miljoner människor sattes i läger eller mördades. Ur ukrainsk synvinkel utgjorde såväl det Ryska Imperiet som Sovjetunionen ryska stater vilka förvägrade ukrainarna rätten till ett drägligt liv, sin egen kultur och sitt eget språk. Under 1930-talet berövade denna ryska stat flera miljoner ukrainare livet genom svält i namn av jordbrukets kollektivisering. I Ukraina minns man detta som Holodomor, Svältdöden, vilken jämförs med Holokaust, Förintelsen.
Genom revolutionen 1917 blev en rad områden som bestod av en majoritet av icke-ryssar nya stater, till exempel Estland och Lettland. Dessa nya nationer fick namn efter de språk som talades av flertalet. Ukrainarna gjorde likadant och utropade i omgångar republiken Ukraina. Denna blev dock inte bestående. Först 1991, när Sovjetunionen upplöstes, blev Ukraina en självständig stat, Republiken Ukraina. Sovjetrepubliken Ryssland blev också en självständig stat, Ryska Federationen.
Seriösa historiker i Finland och Sverige, liksom politiker i dessa nationer, både inser och anser att sett till historien är Finland och Sverige två moderna upplagor av samma stat. År 1809 skildes de åt. Historien skrivs givetvis något olika i respektive nation, med tyngdpunkt på vad som hände i respektive riksdel förr i tiden. Att föra krig om huruvida Finland eller Sverige ”finns” skulle emellertid med rätta betraktas som oförlåtlig mordisk dårskap.
Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.