De senaste åren har svenska historiker bloggat som aldrig förr. Hundratals forskare har bidragit till kollektivbloggar som SHF-bloggen, Den arga historikern och Nationella forskarskolan i historias jubileumsblogg. Parallellt lever och frodas enmansprojekt som Björn Lundbergs ”Skriv historia”, Bruno Hamnells ”Efter humanismen” och min egen ”Ett år av akademiskt skrivande”. Långlivade bloggar som My Hellsings ”Forskarliv” och Kenneth Nybergs ”Tidens skiften” må för tillfället vara vilande. Sammantaget är aktiviteten i historikerbloggosfären hög. Särskilt inkluderat alla de diskussioner som förs i kommentatorsfält, på Facebook-väggar och i Twitterflöden. Kanske har bloggarna blivit historikernas digitala lägereld? En minsta gemensam nämnare i bruset?
För 3,5 år sedan, när jag började blogga, såg det inte riktigt ut så. Det fanns förvisso många historikerbloggar – föredömligt samlade via länklistan på Gustav Holmbergs ”Det perfekta tomrummet” – men de flesta uppdaterades sporadiskt. Aktiva perioder följdes av lång, ibland evig, radiotystnad. Detta gjorde pulsen i kommunikationen oregelbunden och några regelrätta samtal mellan bloggarna fördes mig veterligen inte. Mitt intryck är att den engagerade läsekretsen, alltså de som läste det mesta som skrevs i historikerbloggosfären, var ganska få under 2010-talet. Banden mellan sociala medier, bloggar och långsammare kanaler som Historisk tidskrift och Scandia var svaga. Mellan forskarbloggarna och större mediala ekosystem, så som tidningarnas kultur- och debattsidor, fanns inga direkta kontakter.
Det sistnämnda var något som gruppen bakom ”Den arga historikern” ville ändra på. De skrev i sitt första inlägg att de var frustrerade över att de saknade en röst med historiskt djup i samhällsdebatten. Med inspiration från lyckade kollektivbloggar som Ekonomistas och History & Policy sökte de skapa en plattform för ”dagsaktuella frågor i ett dåtidsperspektiv” och ”dåtidsaktuella frågor i ett dagsperspektiv”.
Denna ambition känner jag igen från mitt arbete inom Scandias redaktion (2012–2015) och Historisk tidskrifts lokalredaktionsråd (2017–2020). Där har kvalificerade debattartiklar ständigt efterlysts, men de långa ledtiderna har gjort det svårt att få till. Bloggmediet har ändrat spelplanen, samtidigt som enskilda historiker på egen hand har kunnat ta den redaktionella kontrollen. För många av oss har detta också gjort steget till att ta plats i traditionella medier kortare.
Min starkaste upplevelse av bloggmediets kraft var när Vetenskapsrådet drog in stödet till Scandia på hösten 2020. Beskedet kom i början på november och spridda röster beklagade sig direkt på sociala medier. Men mer hände inte. Veckan därpå publicerade jag inlägget ”Vem skulle sakna Scandia?” och två dagar senare skrev Martin Almbjär ”So long Scandia”. Plötsligt tog det fart! Historikerkollektivet med omnejd vaknade till och började agera. Debattinlägg letade sig in i pressen och bakom kulisserna drog personer med reell makt i trådarna. Några månader senare fick Scandia medel från Vetenskapsrådet. Hade historikersverige kunnat samla sig så snabbt och kraftfullt utan bloggarna? Jag tror faktiskt inte det.
Vad episoden ovan illustrerar är också att vårt ämnes kommunikativa infrastruktur mår gott av att ha tillgång till olika kanaler. Tidskrifternas periodiska puls fyller vissa syften. Bloggar, böcker, poddar och sociala medier fyller andra. Detsamma gäller fysiska sammankomster, som svenska och nordiska historikermöten eller för den delen lokala och digitala seminarieserier.
De olika formerna är inte varandras konkurrenter utan snarare delar av ett större kommunikativt och socialt ekosystem. Korta och lättillgängliga texter – som avhandlingspresentationerna här på SHF-bloggen – fungerar som inkastare till längre läsning. Tillsammans med tidskrifternas recensionsavdelningar, nytt om historisk forskning och #historikertwitter gör de det möjligt att orientera sig och få överblick. Därigenom fyller de en ämnesintegrerande funktion. Och det är ingen liten sak i den vetenskapliga specialiseringens tidevarv.
Så vad väntar framöver? Kommer historikerbloggosfären stå sig eller kanske rentav växa sig starkare? För egen del ser jag ljust på medieformens möjligheter. Bloggens tre stora fördelar är att den är snabb, fritt tillgänglig och beständig. Du behöver inte bli vän eller följare för att kunna läsa. Och för den som tycker om att botanisera i digitala arkiv finns alla möjligheter. Det är bara att rota sig bakåt, år för år, månad för månad. Ja, som ni märker hoppas jag få vara en bloggare bland andra bloggare under lång tid framöver!
David Larsson Heidenblad, docent i historia vid Lunds universitet och professor II vid Senter for profesjonsstudier (SPS), OsloMet.
Larsson Heidenblad driver sedan februari 2019 bloggen ”Ett år av akademiskt skrivande”.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.