I nationaliserande post-socialistiska stater i östra Europa har ofta förintelsen av den östeuropeiska judendomen varit en stötesten i minneskulturerna. Detsamma gäller minnet, eller snarare icke-minnet som omger densamma. Detta blogginlägg utgör det första av två där Per Anders Rudling behandlar frågor om minne och trauma i forna Sovjetstater.

Många av de städer i nybildade, nationaliserande stater som dykt upp på Europas politiska karta sedan 1990 har genomgått stora och ofta traumatiska befolkingsutbyten. Däribland Vilnius som 1938 hade tolv litauisk-språkiga familjer men en judisk pluralitet. Befolkningen var huvudsakligen polsktalande. I dag är staden officiellt den enspråkiga litauiska staden Vilnius. Ett annat exempel är Minsk där den judiska befolkningen 1897 utgjorde 59 procent men som i dag är etniskt vitrysk/belarusisk, och i stort sett enspråkigt rysktalande. Lviv, den ukrainska nationalismens centralort, hade en ukrainsk befolkning på runt 9 procent innan andra världskriget. Judarna utgjorde ungefär en tredjedel av befolkningen och polackerna, den stora majoritetsbefolkningen i staden, mördades i Förintelsen eller fördrevs efter att Polens gränser flyttades fyrtio mil västerut. Miljoner polacker, och över 10 miljoner tyskar fördrevs eller förflyttades som resultat av kriget.

Under ett halvsekel av socialistiskt enpartistyre var detta, om inte tabu, så kraftigt nedtystat. Inga böcker publicerades om mordet på judarna efter 1948, och ordet Holocaust användes för första gången i tryck i en sovjetisk bok 1987.

När det politiska trycket lättade med Gorbatjovs reformer var det först Stalins och sovjetregimens politiska våld och övergrepp mot den egna befolkningen som diskuterades som historiska trauman. I samband med de processer som gick under honnörsorden Perestrojka (ombyggnation/reformation) och Glasnost (transparens) kom flera traumatiska ämnen att belysas. Bland dessa kan nämnas tvångskollektiviseringen av jordbruket mellan 1928 och1934, skådeprocesser mot påstådda folkfiender, terror och masskjutningar, men också massiva demografiska förluster i vad som i Ryska Federationen än i dag benämns som det ”Stora Fosterländska kriget” – där Sovjetunionen, enligt de mest detaljerade studierna förlorade runt 28 miljoner människor. Också tvångsinförlivandet av östra Polen 1939, Baltikum, Bukovina och Bessarabien 1940, massmorden på den polska eliten i Katyn 1940, massdeportationer från Baltikum och västukraina 1944–1949 var ämnen som kom upp till ytan.

Nationella trauman, alltså trauman för majoritetsbefolkningen, kom därmed att bli fokus för en lång och smärtsam process för att bearbeta de övergrepp som tidigare förtigits. Av kanske inte helt oväntade skäl fördes diskussionerna inom nationella ramar. Ukrainas ”nya” historieskrivning blev alltså, till stor del, synonymt med de etniska ukrainarnas historia. Judarna, som var en liten del av befolkningsgruppen i Sovjetunionen, hade mycket begränsat inflytande på historieskrivningen. I avsaknad av statstradition blev historien därför synonymt med majoritetsbefolkningens historia.

Efter sovjethistorieskrivningens avpolletterande ”importerade” flera post-socialistiska stater dessutom en historieskrivning från exilgrupper i diasporan. I Ukrainas fall introducerades en lärobok skriven av en exilukrainare i Toronto, Orest Subtelny. Boken blev en standardlärobok vid ukrainska lärosäten. Under 1990- och 2000-talen innehöll de flesta ukrainska studier referenser till Subtelnys Istoriia Ukrainy (Ukrainas historia).

Subtelny blev, som en historiker, lite lättsamt noterat, den nya Lenin. I hans mer än sjuhundrasidiga bok fick nationella minoriteter sammanlagt sju sidor av utrymmet. Stort fokus lades i stället på nationsbygge, statstradition och kosacker. Därtill fokuserades de övergrepp som ukrainare utsatts för och den heroiska motståndskamp de fört mot polacker, ryssar och tyskar. Paradoxalt nog gjorde denna historieskrivning att det ukrainska aktörskapet begränsades; initiativet låg alltid hos någon annan. Större frågeställningar, som ukrainares roll och ansvar i byggandet av sovjetstaten dryftades inte i någon större utsträckning.

Vilka var de kommunistiska entusiaster som etablerade enpartistyret lokalt i Charkiv, Luhansk, Dnipropetrovsk och Poltava? Vilka genomdrev implementeringen av inrikespass och kollektiviserade jordbruket på lokal- och mikronivå? Hur skall man förstå den betydande närvaron av funktionärer som var etniska ukrainare eller som hade gjort karriär i republiken? Till exempel identifierade sig Brezjnev som ukrainare, Chrusjtjev var uppvuxen i Donbas och gjorde karriär som partichef i Ukraina. På 1970-talet var såväl generalsekreteraren i det Sovjetiska kommunistpartiet, Brezjnev, som den sovjetiska statschefen, Mykola Pidhirnyj (mer känd under den ryska namnformen Nikolaj Podgornyj) ukrainare. Utrikesministern Andrej Gromyko var vitryss, från Homel-området. Dessa frågor och ämnen gavs inte någon utförlig behandling i den ukrainska historieskrivningen.

Även om det i dag är svårt att inte se klart imperiella drag i Sovjetunionen, är det alltså en alltför stor förenkling att identifiera staten med Moskva, Ryssland och etniska ryssar. Sovjetunionen utgjordes snarare av ett komplext system av makthierarkier, där Ukraina och Vitryssland, åtminstone de östliga delarna, med fog kunde betraktas som del av kärnan, snarare än periferin.

 

Per Anders Rudling, Wallenberg Academy Fellow (2019–2024), docent i historia vid Lunds universitet.

---

De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.

Historikerbloggar

Svenska Historiska Föreningen
Universitetsvägen 10 A:918
106 91 Stockholm

 

Webbredaktör: Anna Friberg

 

Kansli: Nils Fabiansson