När Sovjetunionen rasade samman var intresset riktat mot den egna majoritetsbefolkingens historia. I stater med avsaknad av statstradition blev därför nationens historia detsamma som den egna etniska gruppens historia där stor vikt gavs åt förtryck av den egna gruppen. Detta är det andra av två inlägg av Per Anders Rudling där frågor om minne och trauma i östra Europa och forna Sovjetstater behandlas.
1992 instiftade Litauen ett centrum för studier av folkmord och motstånd, Genocidas ir rezistencija, med mandat att studera övergrepp på den litauiska nationen. Sovjetisk terror, Nazityska krigsbrottgrepp, deportationen av tyskar från Klaipeda och polacker från Vilnius klumpades här samman med förintelsen av 220 000 judar till något som löst definierades som ”folkmordspolitik”. Skillnaden mellan deportation, rättsvidriga arresteringar och regelrätt folkmord suddades därmed bort. Samtidigt arbetade Litauen internationellt för införandet av ett ”bredare” folkmordsbegrepp.
Detta blottlade hur delat minnet kan vara. Den litauiska staten rehabiliterade personer som i ett litauiskt nationellt perspektiv framstod som hjältar, men som från minoriteternas perspektiv var högst problematiska.
En av dessa var Juozas Ambrazevičius-Brazaitis (1903–1974) som ledde den lituaiska provisoriska ”regering” som utropats den 23 juni 1941. Ambrazevičius-Brazaitis hade avlidlit i exil i USA 1974 men ombegravdes i Litauen under sådan pompa och ståt som anstår en framliden statsminister. Som ledare för den självutropade litauiska regeringen under sommaren 1941 hade han signerat order att etablera ghetton för judar samt beordrat att judar skulle dödas utan insyn från allmänheten.
Samma person som framställdes som nationens hjälte för majoritetsbefolkningen sågs därför av judiska grupper som krigsförbrytare och folkmördare. Att den statliga minnesinstitution som grundats för att göra litauer medvetna om att varit folkmordsoffer i flera uppmärksammade fall, samtidigt hedrade en individ som varit inblandad i förintelsen utlöste naturligtvis infekterade minneskonflikter. Den ena gruppens hjälte sågs samtidigt som en förövare av den andra.
I dag har vi god kunskap om förintelsen, om kommunistiska regimers brott mot mänskligheten, om lokala nationalistiska gruppers politiska våld, kollaboration och etniska rensning. Samtidigt har klyftan vidgats mellan vad historiker vet och vad minnesaktörer, av olika skäl, vill eller önskar att vi skall tro. En observatör noterade nyligen att ”de dåliga nyheterna är att vår tid är en tid av minne snarare än historia.” Inte minst gäller detta den kanske ömmaste av alla frilagda nerver: lokal medverkan och aktörskap i förintelsen.
Förintelsen ses som en strikt tysk-judisk affär där den lokala befolkningens roll var minimal. Den har i synnerhet behandlats på så sätt att ”vår” grupp framställs som räddare, så kallade righteous among nations. De som går emot detta narrativ har mötts av mycket starka reaktioner. Som exempel kan nämnas Jan T. Gross bok Grannar från 2000 som behandlar hur den judiska befolkningen i den östpolska byn Jedwabne mördades av sina polska grannar 1941, eller Ruta Vanagaites bok Vårt folk: en resa genom den litauiska förintelsen, samt ny forskning runt pogromerna i västukraina sommaren 1941.
En mycket stor del av litteraturen i Litauen, Polen och Ukraina handlar om hur rättfärdiga lokala kristna räddade judar under förintelsen. Att västra Ukraina och Litauen var de allra dödligaste områdena för europeiska judar – där över 95 procent av judarna mördades – och till en icke obetydlig del genom medverkan av lokala kollaboranter, är ett tema som undvikits.
När ämnet förts upp på agendan, företrädelsevis av utländska forskare eller journalister, har reaktionerna varit mycket upprörda och emotionella. Kritiken har beskrivits som ”polonofobi,” ”ukrainofobi” eller landsförräderi. Men dessa diskussioner är aldrig lätta. Det var inte förrän på 1970-talet en diskussion om Vichy-regimen och lokal kollaboration kom igång i Frankrike, och först efter Mitterands död på 1990-talet som tabuna runt detta ämne släppte. I jämförelse med andra länder, som till exempel Turkiet och dess repressiva förnekelsekultur runt det armeniska folkmordet 1915, och i synnerhet den Ryska Federationen med dess systematiska historieförfalskning av såväl nutid som dåtid, har ändå nationer som Polen, Litauen, Ukraina och Ungern kommit en lång väg. Diskussionen har, som historikern Tony Judt sagt, inte bara kommit att bli inträdesbiljetten till Europa men också ett slags litmustest på såväl demokrati som öppenhet.
Per Anders Rudling, Wallenberg Academy Fellow (2019–2024), docent i historia vid Lunds universitet.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.