Josefin Hägglund har i en nyutkommen avhandling studerat det tidiga 1900-talets politiska förändringar genom riksdagsmannen Carl Lindhagen. Med Lindhagen som utgångspunkt ger hon nya perspektiv på denna händelserika period.
1900-talets första decennier är ihågkomna som en tid av stor samhällelig och politisk omvandling. I efterhand beskrivs dessa processer ofta med breda penseldrag i termer av ”urbanisering”, ”industrialisering” och ”demokratisering”. Men hur förstods denna utveckling av de personer som levde då? Hur tolkade de vad som höll på att ske? Och vilken framtid föreställde de sig? I min avhandling Demokratins stridslinjer har jag undersökt hur en av tidens mest kända politiker – Carl Lindhagen – både tolkade och försökte påverka sin tid. Särskilt har jag fokuserat på hans tankar om vad en framtida ”demokrati” skulle kunna innebära.
Lindhagen, som var född 1860, satt i riksdagen under fyra decennier från 1897 till 1940 (med ett uppehåll 1918). Under framförallt första halvan av denna period var han en av sin tids mest uppmärksammade personer – både beundrad och avskydd. Han passerade igenom flera olika partier till vänster och gjorde sig känd som ”riksdagens störste arbetsgivare”, framförallt i egenskap av flitig författare av riksdagsmotioner.
Lindhagen är en figur som i efterhand verkar ha gått både i linje med och på tvärs med flera av tidens stora samhällsförändringar. Han gick i bräschen för kvinnlig rösträtt, var en aktiv deltagare i tidens nya partier, men såg också framför sig en framtid som var mer agrar än industriell. Han ansåg att den demokrati som genomfördes i början av 1920-talet var bristfällig och kom med åren med en alltmer fördjupad kritik av de politiska partierna.
Lindhagens breda och omfattande engagemang i många av tidens frågor gör att han är en ofta återkommande figur i forskning om det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. Mer sällan har denna haft fokus på Lindhagen själv. Beroende på utgångspunkt har Lindhagen beskrivits som moderniseringskritiker, utopist eller idealist men även som en beundrad politisk förebild. Återkommande är att han skildrats som en person som hamnat lite på tvärs med sin tid eller miljö. Detta gäller särskilt i forskningen om de politiska partierna. Genom att ställa Lindhagen i centrum har jag strävat efter att föra samman flera av dessa forskningsfält och därmed fenomen som tidigare studerats var för sig. Särskilt gäller detta just de politiska partierna.
Detta avspeglar sig i avhandlingens disposition. Undersökningen är indelad i tre delar, som avgränsas av Lindhagens partimedlemskap. Den första behandlar Lindhagens tid som liberal; från hans första kandidatur på Liberala valmansföreningens lista, som medlem i riksdagspartierna Folkpartiet (1897–1899), Liberala samlingspartiet (1900–1907) och till sist som liberal partilös ”vilde” fram till 1909. Del två omfattar tiden i Socialdemokraterna, från inträdet 1909 fram till 1917. Del tre följer Lindhagen som medgrundare till Socialdemokratiska vänsterpartiet våren 1917 fram till att han uteslöts ur partiet 1921, då partiet blev Sveriges kommunistiska parti, och till sist under ett par år som vänstersocialistisk ”vilde” innan han återigen gick in i SAP 1923.
Genom Lindhagen visar avhandlingen på något av den komplexitet som rymdes i tiden. Han är ett exempel på att kampen om demokrati inte bara var en kamp för eller emot demokrati utan också om begreppets innebörd. Utöver reformer av rösträtt och valbarhet argumenterade Lindhagen också för en mängd andra reformer. Några av dessa var republik, enkammarriksdag, en ny organisation av regeringen och statsministerämbetet, pressreform och en reform av ämbetsmannakåren. Dessutom argumenterade han, utöver institutionella reformer, även för införandet av en ny ”anda” i politiken. Avsaknaden av denna nya anda var en av anledningarna till att Lindhagen såg författningsreformen 1919/1921 som långtifrån tillräcklig för att skapa ”verklig” demokrati.
Lindhagens argumentation visar också att de politiska partierna inte bara sågs som ett neutralt verktyg för demokratisk politik, utan också som ett demokratiskt problem i sig. Detta gällde i såväl de liberala partiorganisationerna som i både det socialdemokratiska och det vänstersocialistiska partiet. Slutligen visar Lindhagens rörelse mellan partierna också att dessa inte idémässigt utgjorde några slutna miljöer. Lindhagen kunde röra sig genom partierna med ett idéprogram som var förvånansvärt konstant över tid och hitta meningsfränder i samtliga dess organisationer.
Josefin Hägglund, filosofie doktor i historia, Södertörns högskola
Hägglunds disputation ägde rum den 8 september 2023. Avhandlingen finns att ladda ner i fulltext online.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.