Det nutida polisväsendets form är betydligt yngre än vad man kan tro. I avhandlingen Polisfrågan i svensk politik: Reformer och institutionell förändring 1875–1965 kartlägger historikern Josefine Berndt polisväsendets historia, från 1875 till 1965. Genom analysen träder bakgrunden till dagens brottsbekämpande myndighet fram.
Avhandlingen fokuserar hur dåtidens politiker tänkte sig att ett framtida polisväsende borde utformas. I riksdagen väcktes intresset för polisväsendet under 1870-talet, en tid då en stor del av polisväsendet var kommunalt. Ordningen upprätthölls alltså helt och hållet på lokal nivå, utan inblandning av staten. Det fanns emellertid också statliga poliser i form av tjänstemän på länsstyrelserna. Uppdelningen av Sveriges polismakt till många instanser försvårade dock kontakten mellan de lokala poliskårerna.
För politikerna var problemet att det saknades poliser som kunde utreda brott, särskilt på landsbygden. Det var svårt att hitta lösningar på detta eftersom det saknades en ansvarig myndighet som samordnade de lokala poliskårerna eller en lag som berättade vilka rättigheter och skyldigheter som kommuner och poliser hade. I avhandlingen visar jag hur man försökte lösa detta. Under årens lopp presenterades många tiotals lösningsförslag, bland annat genom statliga utredningar, enskilda motioner och propositioner. Endast sju av förslagen genomfördes.
De politiska besluten togs i riksdagen, som under denna period var uppdelad i två kammare. Allmänt brukar man säga att den första kammaren var mer konservativt lagd, medan den andra var mer liberal. Detta gäller främst innan 1920-talet. När polisreformerna lades fram hade detta inte särskilt stor betydelse eftersom såväl konservativa som liberala och socialdemokratiska menade att polisen behövde förändras. Däremot var politikerna inte överens om hur man skulle gå tillväga: skulle polisväsendet göras om från grunden eller skulle man försöka förändra det genom mindre reformer?
Många var emot tanken på stora förändringar varför politikerna oftast kom överens om små, men såhär i efterhand betydelsefulla reformer. När man tittar på perioden i sin helhet är det tydligt att polisväsendet successivt flyttades från kommunerna till staten. Riksdag och regering beslutade om riktade statsbidrag som skulle underlätta för kommunerna att anställa fler poliser. Detta innebar samtidigt att staten fick större kontroll och insyn i kommunernas verksamheter. Dessutom infördes nya polisorganisationer. Kommunala så kallade extrapoliser och ridande polis kom till genom statsbidrag 1875 respektive 1908. Ytterligare nymodigheter var reservpoliser 1908 och statspoliser 1932, de senare var statliga poliser som skulle arbeta lokalt.
En viktig del av avhandlingen handlar om att förstå vilka som ansågs tillhöra polisväsendet och vilka som lämnades utanför. I detta sammanhang är ordet polis viktigt för att förstå hur polisväsendet förändrades. För flera hundra år sedan betydde ’polis’ inte brottsbekämpning, utan gav uttryck för mer generella idéer om att hålla god ordning i samhället. Man brukar säga att ’polis’ var detsamma som ’förvaltning’. I avhandlingen visar jag hur ’polis’ i vår nutida betydelse börjar dyka upp under sent 1700-tal i Stockholm, men det var först hundra år senare som det blev en vanlig beteckning för städernas poliskårer. På landsbygden och i de mindre städerna fortsatte förvaltning att kopplas till polisyrket. Detta innebar att andra arbetsuppgifter än de vi dagligdags ser som polisuppgifter var centrala för polisens arbete. Skatteindrivning, vägröjning och aktioner var sådant som polisen kunde arbeta med även på 1900-talet. Denna bredare syn på polisväsendet levde alltså kvar, men de reformer som genomfördes hjälpte till att skala av de traditionella arbetsuppgifterna tills dess att polis blev synonymt med brottsbekämpning, något som inträffade först mot slutet av 1940-talet.
Förskjutningen från förvaltning till brottsbekämpning var dock ibland mer en konsekvens av reformerna än en medveten politisk strategi. 1965 tog staten slutligen över hela polisväsendet i en omfattande reform (förstatligandet). Vid denna tidpunkt var alla politiker överens om att den kommunala polisen inte längre hade någon framtid.
Josefine Berndt, filosofie doktor i historia, Stockholms universitet.
Disputationen ägde rum den 15 september 2023, avhandlingen finns tillgänglig i fulltext online.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.