Modeord inom ramen för tredje uppgiften – och historisk forskning – är samskapad historia och delad auktoritet. Carl-Filip Smedberg, en av redaktörerna för den nyutkomna antologin Public History in Action, reflekterar kring detta nygamla ideal och dess möjligheter.
Det finns en gammal föreställning där historikern gömmer sig i det akademiska elfenbenstornet. Jag tror dock att den är felaktig. De flesta historiker vill nå ut till publiker bortom den rent vetenskapliga och arbetar faktiskt för att göra just det. Inte minst pågår det publika arbetet i form av den stora mängden studenter vi inom historievetenskaperna undervisar. Dessa studenter ger sig, enligt statistiska undersökningar, ut och befolkar ett brett urval av yrken och sektorer. Därmed står vi historiker i ständig samverkan med samhällsutvecklingen.
Frågor om den tredje uppgiften och vårt publika uppdrag – vad som kommit att kallas public history – är ständigt aktuella att reflektera över. Detta var vad en samling doktorander och universitetslärare gjorde vintern 2020/2021 på doktorandkursen Public Humanities vid Uppsala universitet, ledd av Maria Ågren, Sven Widmalm, Jenny Beckman och Lars M Andersson. Kursen utmynnade så småningom i antologin Public History in Action: Past and Present Practices of Making History Public (Opuscula Historica Upsaliensia), redigerad av mig, Armel Cornu och Sarah Vorminder. Antologiförfattarna undersöker och problematiserar publik historia på bland annat museum, rättegångar, populärvetenskap, studiecirklar, brädspel, sociala medier och crowdsourcing; i de flesta fall med utgångspunkt från egna erfarenheter.
Ett steg längre inom den tredje uppgiften är delad auktoritet och samskapad historia. Tanken att de historieprofessionella – forskare, museipedagoger och arkivarier – tillsammans med icke-professionella samarbetar för att skapa historia. Fenomenet är egentligen inte nytt, liknande arrangemang återfinns i sekelskiftets hembygdsrörelser och inte minst i 1970- och 80-talens Gräv där du står-rörelse. Terminologin och det analytiska ramverket för att förstå detta är dock ny, och de är helt centrala i publikationer som New Paths to Public Histories (Basingstoke, Hampshire, 2015) och The Oxford Handbook of Public History (New York, 2017).
Samskapad historia kan exempelvis innebära samarbeten kring metoder (till exempel muntlig historia), materialinsamling, konceptuell inramning, analys och gemensamt skrivande. Målet är att bryta det maktförhållande som gör att kunskapsproduktion enbart ses som en akademisk angelägenhet; att det är något som förtjänar att uppmärksammas som ett demokratiskt ideal för att engagera fler människor i vetenskapen. Det kan dessutom leda till bättre historisk forskning.
Det är dock viktigt att erkänna svårigheterna med ett sådant åtagande. Även om auktoriteten kan delas görs det sällan på ett jämlikt sätt. Det är inte heller alltid önskvärt att det ens görs så. Det kommer alltid att finnas en maktdynamik mellan forskare och andra deltagare på grund av skillnader i expertis, finansiering och tillgång till forskningsinfrastruktur som bibliotekstjänster och arkiv. Som Kim Bergqvist visar i sitt antologibidrag har det visserligen dykt upp ett antal webbaserade public history-projekt internationellt, men dessa tenderar att endast använda de icke-professionella som gratis arbetskraft. Också historikerns roll är förbunden med vissa svårigheter och risker. Till exempel riskerar hen – genom att investera tid och medel i ett sådant projekt utan att veta om det kommer att ge resultat – att hamna efter sina kollegor i den ”publicera eller förgås”-kultur som till stor del definierar och styr en akademisk karriär. Kanske skulle det här behövas särskilda utlysningar och stöd till historiker som vill testa detta? Samskapad historia har ännu framtiden för sig.
Carl-Filip Smedberg, forskare vid historiska institutionen på Lunds universitet.
Mer information om antologin Public History in Action finns via Opuscula Historica Upsaliensia där den också kan beställas.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.