I avhandlingen I skuggan av Karl August genomför Lars Hultman en förnyad undersökning av fersenska upploppet i syfte att presentera nya perspektiv på denna, åtminstone i en svensk kontext, unika händelse. Tidigare forskning har oftast betraktat upploppet 1810 som ett mer eller mindre isolerat fenomen och har därmed underlåtit att undersöka såväl djupare orsakssammanhang som långsiktiga konsekvenser. Med hjälp att ett omfattande källmaterial – däribland polisrapporter, offentligt tryck och dagböcker – har Hultman analyserat tillståndet i Sverige från och med mars 1809 till och med januari 1811.
Den 20 juni 1810 skakades Stockholm av ett fullskaligt och blodigt upplopp. Begravningsprocessionen för och med den nyligen avlidne kronprinsen Karl August förvandlades till en våldsam konfrontation mellan massan och militären. Under oroligheterna dödades riksmarskalken Axel von Fersen och stora folkmassor utkämpade därefter regelrätta gatustrider mot militär och polis. Upploppet utvecklade sig under dagens senare del till en utmaning av och ett angrepp på hela den rådande samhällsordningen.
Mitt huvudresultat är att fersenska upploppet, om det lyfts ur sin samtida kontext, möjligen kan betraktas som en tillfällig incident utan varken djupare orsaker eller betydelsefulla konsekvenser. Emellertid visar analysen av de dramatiska skeenden som skapade förutsättningarna för den 20 juni tillsammans med diskussionen av det utdragna och chockerande efterspelet att fersenska upploppet måste betraktas som en mycket avgörande händelse i Sveriges historia under de senaste 200 åren. Skälen till denna slutsats är fyra:
1. Sverige var under åren 1809 och 1810 ett land i djup kris, kanske på randen till någon form av våldsam samhällsförändring, möjligen till och med en revolution. Fersenska upploppet blir därmed den yttersta förklaringen till, och förklaras samtidigt självt av, det usla tillstånd landet upplevdes befinna sig i.
2. Periodens mycket omfattande mediala produktion och intensiva offentliga diskussionsklimat innebar utan tvekan en bred och djup lärprocess. För stora delar av huvudstadens befolkning innebar dessa år tveklöst en intensivkurs i frågor om samhälleliga förhållanden och samhällelig förändring. Därför måste den aktuella tidsperioden, där fersenska upploppet utgör själva navet, tillerkännas större betydelse vad gäller utvecklingen mot ökad demokrati av det svenska samhället än vad tidigare forskning visat.
3. Valet av Jean Baptiste Bernadotte till tronföljare överraskade många. Jag menar att den indiciekedja jag formulerat gör det fullt möjligt att valet av honom direkt kan ledas tillbaka på fersenska upploppet och dess omedelbara konsekvenser. Detta val kan därmed definitivt betraktas som en direkt eftergift åt en stockholmsopinion som den 20 juni visat sin styrka.
4. Och så, Karl August, den danske prinsen som endast fick vara svensk kronprins i 142 dagar. Hur ska man förstå den sorg, frustration och vrede som orsakades av hans plötsliga bortgång? Den enda möjliga förklaringen är att det var de oerhört höga förväntningarna på vad en ny kronprins, och då inte specifikt just han, skulle kunna uträtta, som låg bakom denna reaktion. Kronprinsrollen blev symbolen för allt hopp och all framtidstro i det stukade Sverige. Karl August blev dess ansikte, både som levande och död.
Strax efter klockan tolv den 20 juni 1810 anlände Karl August, liggande på en enkel likvagn, för sista gången till sin huvudstad. Hans postuma intåg i Stockholm skulle komma att kasta en lång skugga in över framtiden.
Lars Hultman, fil.dr. i historia vid Lunds universitet.
Hultman försvarade sin avhandling den 26 januari. Avhandlingen finns i fulltext online.
Omslag:
Överst: Karl August (1768–1810), hertig av Augustenborg , kronprins av Sverige, 1809. Konstnär: Per Krafft d.y., svensk, 1777– 1863. Foto: Hans Thorwid, Nationalmuseum, CC BY PD.
Nederst: Mordet på Axel von Fersen (1755–1810) i Stockholm 1810. Stadsmiljö. En grupp män angriper en liggande man. Konstnär: okänd. Placering: Uppsala universitetsbibliotek, CC BY PD.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.