I avhandlingen Traditionella nyheter analyserar Martina Böök en småländsk socken mellan 1750 och 1850 utifrån kläder, ekonomi och politik. Socknen har sedan tidigare definierats som ålderdomlig där kulturen stått stilla. Genom nya infallsvinklar på den folkliga kulturen kan Böök omkasta flera tidigare resultat. Ett av hennes resultat är att ålderdomliga områden i själva verket kan vara moderna.

När etnologerna under första halvan av 1900-talet kartlade Sveriges allmogekultur sökte de den riktigt uråldriga kulturen, vilken uppfattades som fixerad och regionerna rubricerades som reliktområden. Kultur som något stillastående förkastades under 1970-talet av nästa generations forskare som istället utgick från perspektiv som förutsatte att kultur var något i ständig förändring. Denna nya generation släppte folklivsforskningen och fokuserade i stället på samtida kultur. Resultatet blev att teorierna om hur de mer ålderdomliga områdena skulle förstås inte utvecklades. I Traditionella nyheter återvänder Böök till den folkliga kulturen men med nya infallsvinklar på hur ålderdomliga uttryck kan förstås.

I studien undersöks Virestads socken, del i ett så kallat reliktområde, mellan 1750 och 1850. Genom att analysera bland annat sockenstämmoprotokoll, församlingens brev till kungen, bevarade kläder och bouppteckningar kan Böök presentera nya perspektiv på sambanden mellan ekonomisk, social och politisk utveckling och kulturell kontinuitet och förändring. Centralt för undersökningen är bouppteckningar som ger en unik möjlighet att följa den enskilde individens klädval, från textila till klädekonomiska beslut.

Tidigare forskning har främst tagit sin utgångspunkt i att kläder skaffades i ungdomen likaså att kläder ärvdes och att det var på detta sätt som ålderdomliga kläder bevarades. Bööks undersökning visar dock det motsatta, kläder införskaffades genom hela livet och nya dyra kläder skaffades av personer i produktiv ålder mellan 45-65 år. Likaledes ärvdes sällan kläder, de var sannolikt för dyra för att sparas till nästa generation. I stället såldes kläderna i många fall på auktion vilket visar på en större andrahandsmarknad än förväntat.

Samtidens, och senare etnologernas, föreställningar om ålderdomliga kläder i Virestad bars framför allt upp av allmogekvinnorna. Genom att undersöka plaggen i detalj kan Böök emellertid visa att kläderna i sig inte var ålderdomliga utan att delar av ett plagg, som färg, material, mönster eller modell, visade på tradition medan andra delar var moderna. Vare sig bilden av en kultur i kontinuitet eller förändring stämmer för Virestad socken, det var i stället en kontinuitet i förändring. För befolkningen var det viktiga att kläderna upplevdes som likadana sen urminnes tider. 

Analysen av Virestad sockens befolkning, migration, handel, ekonomi och politik visar inte på en socken som var isolerad eller efter sin tid utan snarare det omvända. Befolkningen i Virestad hade flera nätverk både lokalt och regionalt. Socknen präglades av en omfattande handel och en livaktig ekonomi där även de mindre bemedlade kunde försörja sig inom olika näringar och handel. Utifrån sockenstämmoprotokollen går det att se att socknen följde med, eller till och med var före, sin samtid vad gällde exempelvis anställning av utbildad lärare eller vaccinering av smittkoppor. I protokollen syns också en politisk medvetenhet och mognad bland Virestads bönder. De klarade till exempel av att öppet visa olika ståndpunkter, utan att detta skapade oro i lokalsamhället.

Befolkningen i Virestad var alltså inte ”efter sin tid” utan var tydligt i fas med sin samtid både avseende handel och politisk kultur. I stället valde befolkningen att aktivt bära ålderdomlig klädsel, inte genom att kläder ärvdes mellan generationer, utan genom medvetna köp och nytillverkning införskaffades kläder av traditionellt snitt. Bööks avhandling visar att modernitet och tradition inte nödvändigtvis behöver vara varandras motsatser, de kan också utgöra varandras förutsättning. Att klä sig ålderdomligt fick en funktion som stabilisator vilket gav ökad flexibilitet åt den ekonomiska, sociala och politiska kulturen, som exempelvis oenighet på sockenstämman. Ett centralt resultat för denna avhandling, tvärt emot tidigare forskning, är att reliktområden kan ses som innovativa och moderna områden, där äldre traditionsinslag fanns vilket gav befolkningen en trygghet och stabilitet.

Martina Böök, filosofie doktor i historia.

Disputationen ägde rum vid Linnéuniversitetet den 8 december 2023.

---

De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.