För några veckor sedan gick SVT:s serie Historien om Sverige i mål. Under tio avsnitt har Sveriges historia skildrats, från istiden till våra dagar. Programmen har efterföljts av ett Historiskt eftersnack där såväl historiker som icke-historiker fått komma till tals och ge perspektiv på historien. Enligt programledaren Cecilia Düringer har drivkraften för eftersnacken varit att kombinera ett historievetenskapligt innehåll med ett mer lättsamt och humoristiskt tilltal.
Nu är historien om Sverige slut. Eller nej, det är den ju förstås inte. Men Historien om Sverige med versalt H, alltså SVT:s stora satsning som rullade ut i tablån under hösten och vintern, är över. Jag hade glädjen att få delta på ett hörn i produktionen, som programledare för det eftersnack som sändes efter varje avsnitt av serien. Det har varit lärorika veckor!
Att försöka berätta Sveriges historia från stenåldern till våra dagar på tio timslånga avsnitt är ett närmast omöjligt uppdrag som av nödvändighet måste präglas av förenklingar, förkortningar och populariseringar. En av SVT:s strategier för att hantera det stora innehållet var ett antal systerproduktioner: tre serier om litteratur-, konst- och musikhistoria och så Historiskt eftersnack. I det sistnämnda var uppgiften att försöka fånga upp frågor som kunde tänkas ha poppat upp hos tittarna, att i någon mån försöka nyansera det som presenterats och att lyfta sådant som inte fick plats.
Precis som huvudserien riktar sig eftersnacket till en bred målgrupp. Den som är insatt i ämnet ska kunna få ut något, men den som inte redan har upptäckt historiens underbara värld ska nte stängas ute. Även tittare med mindre förkunskaper i historia ska vilja och kunna hänga med i samtalet. Därför sökte vi ämnen och vinklar som kunde vara intressanta för olika grupper av tittare. I eftersnacken till medeltidsavsnitten talar exempelvis Bo Eriksson om drivkrafter bakom olika aktörers strävan efter makt – och jag får gulla med en levande råtta i studion när några följdfrågor om digerdöden avhandlas.
Ur ett historikerperspektiv hade det måhända varit önskvärt med mindre råtta och mer teoretiska spörsmål, och hade det varit en mer nischad produktion hade kanske upplägget sett ut så. Men för den tittare vars akademiska intresse för historia är tunnare behöver dörren ställas på glänt. En av mina favorithistoriepoddar, BBC:s You’re Dead to Me, har en härlig devis som i fri översättning lyder: ”vi tar historia på största allvar – och sedan skrattar vi åt den”. Denna devis är givetvis inte tillämpbar i alla mediesammanhang som berör historia, men i de fall där en del av målet är att väcka intresse kan en portion humor vara ett framgångsrikt medel. Detta är förstås också anledningen till att vi i studion hade en icke-historiker. Att stoppa in en person som inte sitter på sakkunskaper i diskussionen öppnar för att sänka tröskeln i det som sägs.
Jag brukar ha två referenspersoner i huvudet när jag jobbar med manus, både till TV och till mitt radioprogram: mina systrar. Båda är såväl intelligenta som bildade, men olika varandra. Min storasyster är rationell, älskar tydlighet och renodlade ämnesdiskussioner – och hon har låg tolerans för trams. Min lillasyster är fyndig och vetgirig men kan sväva iväg i tanken om det blir för stor andel torr teori. I fallet Historiskt eftersnack blev resultatet det väntade: min storasyster fnös åt vår tredje gästs funktion och min lillasyster uppskattade varmt greppet. Men storsint som den äldre syrran är, kunde hon acceptera att det fanns inslag som inte föll henne på läppen eftersom den stora majoriteten av talutrymmet faktiskt gick till historikerna runt bordet. Lillasyster å sin sida fick ut mer av samtalet när någon kunde komma med spontana funderingar snarare än förberedda programledarfrågor.
Huvudpersonerna i våra eftersnack är trots allt historikerna. Min tacksamhet är stor inför forskare som vill och kan dela med sig av sin kunskap, som orkar svara på såväl smala som breda frågor, som tålmodigt reder ut missförstånd och förklarar komplicerade orsakssamband. Alla våra eftersnacksgäster har varit en fröjd att ha i studion. Och vi har fått många glada tillrop från tittare som uppskattar att få höra lite längre resonemang, även om programmet varit blygsamma 28 minuter och därmed inte kunnat ge så mycket tid som åtminstone jag hade önskat till historikernas samtal och diskussioner. Men som appendix till den stora serien Historien om Sverige hoppas jag att eftersnacket kunnat bidra med viss nyansering av perspektiv, svar på åtminstone några tittarfrågor och en liten påfyllning av det innehåll som fick stryka på foten i huvudprogrammet!
Cecilia Düringer, programledare för Historiskt eftersnack i SVT.
Düringer är utbildad gymnasielärare i historia och svenska samt programledare för Sveriges Radios historiepodd P3 Historia.
Foto: Janne Danielsson, Sveriges Television, Historien om Sverige.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.