I en kommande artikel i Historisk tidskrift (nr. 2, 2024) presenterar Wojtek Jezierski och Sari Nauman resultaten av en intervjustudie där tre doktorer i historia ombands att reflektera över sina upplevelser av forskarutbildningen och valet att skriva en sammanläggningsavhandling. Här presenterar de några av slutsatserna och rekommendationerna.

Vem vänder du dig till för karriärråd? Enligt Jonatan Nästesjö, doktorand i utbildningsvetenskap, beror svaret på vilken disciplin du verkar inom. Nydisputerade statsvetare vänder sig ofta till seniora forskare med bevisad framgång inom akademin. Yngre historiker, däremot, rådfrågar jämnåriga forskare i samma akademiska position. Orsaken, menar Nästesjö, är att historiedisciplinen är stadd i förändring. Seniora forskare mötte helt enkelt inte samma utmaningar som dagens unga historiker gör, och diskrepansen mellan de två generationerna gör att deras respektive erfarenheter är svåra att översätta.

Inom historikerkåren i Sverige syns en relaterad generationsklyfta när det gäller huruvida blivande doktorer borde disputera på monografier eller sammanläggningsavhandlingar. En sammanläggningsavhandling består som bekant av 3–4 tidigare publicerade artiklar eller antologikapitel samt en längre problematiserande introduktion (en så kallad kappa). I flera andra discipliner – inte bara naturvetenskapliga utan även inom ämnen som statsvetenskap, sociologi, och filosofi – dominerar sammanläggningsavhandlingar. Inom historia däremot är fortfarande monografin den i särklass vanligaste avhandlingsformen, trots att artiklar blivit den främsta vetenskapliga uttrycksformen för ämnet i stort. Och precis som i frågan om karriärvägar tycks åsikterna om sammanläggningsavhandlingar gå isär mellan yngre och seniora forskare.

I en intervjustudie bad vi tre sammanläggningsdoktorer (disputerade mellan 1990- och 2020-talet) som fortfarande är verksamma inom akademin att reflektera över sina upplevelser av forskarutbildningen och sitt val av avhandlingsform. Vi frågade hur deras val påverkat deras karriärvägar efter disputationen. Undersökningen inkluderade även en omfattande litteraturstudie.

Våra intervjupersoner vittnade framför allt om det motstånd de mötte, såväl konkret som diffust. Konkret motarbetades de av skeptiska handledare, eftersom frågan lätt blev polariserande. Medan doktorander utmanade den tysta normen att avhandlingen skulle utgöras av en monografi, intog vissa handledare positionen som försvarare av samma norm. I vissa fall ledde frågan till allvarliga slitningar mellan doktoranden och dess handledare och. I något fall avbröts handledningsrelationen, i andra försökte handledarna på mjukare eller hårdare sätt tvinga doktoranden att skriva en monografi, trots att valet formellt sett var - och är - doktorandens eget.

Det diffusa motståndet kom från kollegor på fältet, både under intervjupersonernas doktorandtid och strax därefter. Det kunde röra sig om allt från nedlåtande, oreflekterade kommentarer vid lunchbordet från etablerade forskare om att sammanläggningsavhandlingar är “nödlösningar” och att “så gör inte historiker”, till avhandlingsrecensioner som relaterade den eventuellt bristande kvalitén av undersökningen till avhandlingsformen. Det är dock värt att poängtera att stämpeln som sammanläggningsdoktor verkade försvinna snabbt. I det långa loppet ansågs inte valet ha påverkat chanserna att etablera sig på fältet.

Snarare menade intervjupersonerna att de genom arbetet med sina sammanläggningsavhandlingar lärt sig värdefulla färdigheter, såsom att strukturera sitt arbete, “tänka i artikelform”, och bredda sina vetenskapliga kontaktnät. Därtill uppskattade de hjälpen de fått genom externa granskningsprocesser och upplevde en stor kreativitet och akademisk självständighet.

Därmed inte sagt att sammanläggningsavhandlingen är den bästa formen för samtliga avhandlingsprojekt. Intervjupersonerna var överens om att en sammanläggning passar vissa forskningsuppgifter, medan monografin är mer lämplig för andra. Men kontentan av vår undersökning är att valet mellan dessa två former borde vara upp till doktoranden, i samråd med handledare, och grunda sig på det aktuella avhandlingsprojektet - inte på föråldrade uppfattningar om hur en “riktig” historieavhandling ska se ut.

I det syftet har vi utvecklat och valt ut ett antal riktlinjer för hur institutioner kan möjliggöra för doktorander att göra ett välavvägt och informerat val av sin avhandlingsform:

• Ta fram riktlinjer för vad sammanläggningsavhandlingar inom historia ska innehålla. Om möjligt, samordna dem mellan olika lärosäten.
• Doktorander bör tidigt informeras om möjligheten att skriva en sammanläggningsavhandling för att kunna fundera över vilken av formerna som passar deras avhandlingsprojekt bäst. Oberoende av om valet faller på monografi eller sammanläggning bör de kunna argumentera för sitt val.
• Doktorander behöver en praktiskt orienterad kurs som rör hantering av publiceringsprocesser. En sådan kurs kan lära ut hur man strukturerar och författar artiklar/antologikapitel, hur man identifierar lämpliga publikationskanaler, hur man ska gå tillväga med peer review-förfarande, och hur man både vetenskapligt och psykiskt ska hantera refuseringar.

Vår förhoppning är att vår undersökning kan skapa utrymme för en konstruktiv dialog och större flexibilitet i avhandlingsarbetet.

Wojtek Jezierski, docent i historia, universitetslektor vid Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet.

Sari Nauman, docent i historia, universitetslektor vid Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet.

---

De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.