Måste en teveserie sträva efter enkelhet för att nå en bred publik? Vi bad historikern Mattias Tydén reflektera kring SVT:s Historien om Sverige.
Det ringer på telefonen och det är min faster Inger som kvittrar i luren. ”Jag såg dig på TV” säger hon, och rapporterar att det såg bra ut, men var ganska kort. Sen vill hon veta om det verkligen stämmer att flickor offrades hej vilt under forntiden och att det pågick mystiska ritualer i rökfyllda landskap. Vad vet en modernhistoriker om det, men jag försöker inta en professionell hållning och svarar att beläggen för hur de offrande lyfte armarna mot himlen kan diskuteras. Det ska nog ses mera som ett antagande men gör sig förstås bra i bild. Även Lukas, grannens 9-åring, vill i trapphuset prata om ”den spännande TV-serien”. Fast det där sista avsnittet där du var med var lite långtråkigt, summerar han sin recension.
Jag uppfattar mig som en medievan historiker och inser att man får vara glad om något av ens försök att komplexifiera det förflutna tränger igenom mediebruset. Jag bygger detta inte minst på ”den stora steriliseringsdebatten” och mötet med journalister från USA i väst till Japan i öst som ville veta allt om den svenska välfärdsstatens mörkaste historiska skrymslen. ”Men du”, säger min livskamrat H och räknar demonstrativt på fingrarna, ”det där var ju faktiskt 27 år sen. Hur länge ska du leva på den mediemeriten?”
Hon har rätt, förstås. Det har hänt en del sedan Maciej Zaremba 1997 skrev sina stora uppslag i Dagens Nyheter, kryddade med rubriker som ”Rasren i välfärden” och ”Folkhemmets förträngda arv”. I spåren av dem uppstod en lång diskussion på tidningssidorna om den svenska steriliseringspolitikens eventuella kopplingar till den socialdemokratiska välfärdsstaten (den som vill fördjupa sig i de debatterna kan läsa Åsa Kroons avhandling Debattens dynamik eller Ulf Zanders Fornstora dagar, moderna tider). Trots att många av oss historiker då – 1997 – hetsade upp oss över vad vi uppfattade som grova förenklingar och lättköpt politiserande i journalisternas steriliseringsartiklar blev ju faktiskt helhetsresultatet en spännande diskussion med tolkningar och omtolkningar av svenskt 1930- till 1960-tal. Mycket tack vare Zarembas blandning av historiskt intresse, journalistiskt grävande och tydligt tesdrivande.
Jag har inte sett någon liknande debatt i spåren av Historien om Sverige. Och det är inte så konstigt. I TV-serien drivs inga kontroversiella teser och inte heller ställs forskares olika tolkningar explicit mot varandra. Det tycks inte heller ha varit meningen. Min inblick (och insats) i TV-projektet är mycket blygsam men det inledande intrycket var gott. Likt många kollegor blev jag kontaktad av TV-teamet för en sonderande intervju vilken sedan omsattes i ett manuskript som jag ombads kommentera. Därefter en intervju, eller ett samtal, framför kameran på en dryg timme. Producenten och intervjuaren var tydligt måna om att nyanser skulle komma fram och att fakta skulle bli korrekt. Jag ombads inte att förenkla, men gärna förklara. De lyssnade tålmodigt och ställde helt rimliga följdfrågor.
Med den långa raden intervjuade forskare misstänker jag att TV-teamet egentligen hade ett utmärkt underlag för en TV-serie som både berättade en historia om ”Sverige” och visade att det inte finns en sådan historia. Att historiker tycker olika, tolkar olika och kommer till olika slutsatser (Säkert fanns också möjlighet att skildra hur det som utspelade sig innanför nationsgränserna inte liksom hände av sig själv, utan samspelat med omvärlden – dessutom på sätt som vi uppfattar olika).
Men något hände på vägen till slutresultat. Alla dessa samtalstimmar slipades ned, interfolierades med vackra bilder och historiska tablåer, skickades genom något produktionsfilter och ut kom en strömlinjeformad historia om Sverige som inte upprörde fler än en och annan inbiten sverigedemokrat. Det blev också tydligt att konceptet inte var att historiska iscensättningar skulle illustrera det som forskarna sa, utan att historikerna – med lämpliga citat – skulle bekräfta det som iscensättningarna visade.
En och annan kanske misstänker att jag egentligen är missnöjd för att min utläggning om mordet på statsminister Palme fullständigt klipptes bort ur det sista avsnittet. Nej, för det är jag tacksam. Snarare är jag lite sorgsen över att alla dessa miljoner som satsades på serien inte användes till att ta TV-tittarna på större allvar. Nog hade någon form av tematisering och problematisering kunnat vägleda de olika avsnitten. Nog hade det varit möjligt att låta de intervjuade driva teser och säga emot varandra. Det är att underskatta publiken att tro annat, liksom det är en underskattning att känna att även seriens ”eftersnack” – med ambitionen att nyansera – måste blandas med ”en portion humor” (se tidigare SHF-blogg). Visst är det positivt att faster Inger, nioårige Lukas och många andra uppvisar ett nyväckt historieintresse. Men det räcker faktiskt inte som ambition för ”SVT:s största historiesatsning någonsin”, som serien kallas på televisionens hemsida.
Mattias Tydén är docent vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet.
Foto: Clio, historiens musa. Detalj ur målning av Pierre Mignard, 1685.
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.