Utbrytarrepubliken Biafra drabbades under sitt krig mot den nigerianska regeringens styrkor av en svältkatastrof, och medierepresentationerna av svälten omformade radikalt västvärldens syn på samspelet mellan krig, lidande och humanitär hjälp. Men vilken betydelse hade krisen för det säkerhetspolitiska samtalet? Martin Johansson, som forskar om Biafrakriget, reflekterar här kring arvet från konflikten, och hur dåtidens diskussioner kan jämföras med dagens debatter om humanitära aktörer.
Aktörer likt Florence Nightingale och Moder Teresa, som enligt humanitära principer verkat för att minska mänskligt lidande, kan ofta i sin samtid ha upplevts som övervägande oproblematiska, eller åtminstone opolitiska. Dessa personers gärning har sällan setts som politiska utifrån en vänster-högerskala, och framträder i stället som ett godartat skydd gentemot politiken som sådan. Samtidigt visar såväl historien som dagens svenska diskussioner om exempelvis kriget i Gaza att humanitär aktivitet sällan varit ett okontroversiellt ämne, och att frågan om vem som ska hjälpa vem under ett krig kan aktivera tydliga konfliktlinjer även i lägen där de flesta är överens om att människor lider.
Trots vetskapen om denna dubbelhet påbörjade jag för ett år sedan min forskning om det nigerianska inbördeskriget mellan regeringsstyrkorna och utbrytarrepubliken Biafra med en magkänsla som sa att Biafrahjälpen i sin samtid knappast hade några särskilt högljudda kritiker. Så fort jag nämnt mitt projekt för medlemmar av den efterkrigstida så kallade ”tevegenerationen” har de berättat för mig om hur rörliga bilder av svälten genererade en samhällsomspännande vilja att hjälpa till, och hur insamlingsbössor till stöd för Biafra ställdes ut runtom i Sverige. Men även om den biafranska regeringen hoppades att dessa bilder skulle väcka politiskt stöd för biafransk självständighet, motiverades den svenska Biafrahjälpen sällan av politiskt språk, utan av känslomässiga imperativ gällande medmänniskors plikt gentemot varandra. Stödet för hjälpverksamheten framstod utifrån dessa berättelser som kompakt och okontroversiellt, och inte kunde väl hjälpen, tänkte jag, vara något som politiker ville ifrågasätta i 60-talets Västeuropa?
Under året som gått har jag dock upptäckt att det under det pågående kriget fanns en tydlig oro över hjälpens konsekvenser bland aktörer som motsatte sig de självständighetskrav som den Biafranska regeringen hade hoppats få stöd för, både innanför och utanför Sverige. För det första kunde luftbron genom vilken mat transporterades till Biafra ifrån hjälporganisationernas baser enligt kritikerna användas för att smuggla vapen. För det andra påstods föreställningar om att den nigerianska regeringen skulle tvingat fram massvält och till och med folkmord vara resultatet av propaganda från Biafras sida. Slutligen var man också orolig för att den förment känslostyrda impulsen att hjälpa den nödställde i slutändan skulle leda till politiskt stöd för ett självständigt Biafra.
En sådan stat var enligt kritikerna inte hållbar, och skulle dessutom leda till ett farligt prejudikat. Enligt detta synssätt fanns inget opolitiskt i Biafras självständighetskamp, som i stället jämfördes med sydstaternas politik under det amerikanska inbördeskriget 100 år tidigare. Kriget mot Biafra sades på så vis föras av goda skäl, vilket medförde att hjälpen till Biafra ständigt behövde övervakas och regleras. Och även om kritikernas argument inte tycks ha påverkat svenska folkets minne av Biafrahjälpen idag, nådde de politisk framgång i så mån att västvärldens humanitära impulser aldrig omvandlades till politiskt stöd, och att Biafra aldrig blev någon självständig stat.
Debatten om dagens konflikter är ofta mättade på politisk laddning, och diskussioner kring humanitär hjälp inom ramen för krig upplevs av många som politiska från allra första början. Delvis beror det på konflikternas unika historiska bakgrund, men i ett medielandskap som till skillnad från 60-talets monolitiska enkanalssamhälle är djupt mångfaldigt är det också på ett generellt plan svårt att sälja in en ensam berättelse utan att direkt få mothugg. Samtidigt förekom många av dagens tankefigurer redan i samband med Biafrakrisen, och exempelvis visar ifrågasättandet av den humanitära hjälpens opolitiska karaktär då och nu att vår egen tid inte alltid är så unik som vi tror. Vad vi fortfarande inte vet är huruvida dagens medieberättelser om humanitära imperativ faktiskt kommer att leda till geopolitisk förändring, ett bevarande av status quo, eller andra konsekvenser som likt den första tevegenerationens känslominnen främst härrör från mediets egna egenskaper.
Martin Johansson är historiker vid Södertörns högskola, och forskar inom projektet ”Civilsamhälle utan gränser: nordisk humanitär hjälpverksamhet under Biafrakrisen”. Han är därtill huvudansvarig för Svenska historiska föreningens hemsida, och kontaktas gärna av den som är intresserad av att skriva för den här bloggen.
Foto: Demonstration i Haag till stöd för Biafrakrisens offer, 1969. Nationaal Archief.
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.