Genom så kallade suppliker flödade kommunikationen mellan undersåtar och överhet i 1700- och 1800-talets Sverige. I en studie av de relationer som var kopplade till detta flöde ger Jezzica Israelsson i sin avhandling Making themselves heard: Women’s and men’s voice through the regional petitioning process in Sweden, 1758–1880 nya perspektiv på supplikväsendets drivkrafter och roll i det svenska samhället.
De senaste årtiondenas forskning om supplikväsendet har visat att tidigmoderna undersåtar – i och utanför Sverige – hade tät kontakt med representanter för överheten i form av exempelvis riksdag, monark, kollegier, landshövdingar, domstolar. I våra arkiv vittnar det stora antalet hyllmeter av bevarade böneskrifter om kvinnor och män som av olika anledningar funnit det värt att lägga tid och pengar på att lämna in någon form av krav eller bön till staten, med en förväntan på att den skulle höras, om än inte alltid bifallas.
Supplikväsendet hade flera bottnar. Till att börja med var det ett förkroppsligande av ett reciprokt förhållande mellan överhet och undersåte, där – idealiskt sett – den välvillige, gode monarken eller hens representanter var skyldiga att höra de lojala och underdåniga undersåtarna. På ett mer konkret plan utgjorde supplikerna också en del av de rättsliga och administrativa systemen, där en supplikant kunde ha en lagligt stipulerad rätt att lämna in en ansökan till myndigheter och domstolar.
I avhandlingen studerar jag de suppliker som hanterades av länsstyrelsens i Västmanland landskansli under 1758, 1803, 1838 (mars-augusti) och 1880 för att fördjupa vår kunskap om människors förmåga och behov att göra sig hörda genom den regionala supplikprocessen. Undersökningen motiverades framförallt av två omständigheter: dels saknade vi kunskap om hur supplikerna och supplikprocessen utvecklades efter 1700-talet, dels fanns ett behov att nyansera och utvidga hur supplikväsendet konceptualiserades i forskningen.
I tidigare forskning har framförallt relationen mellan supplikant och supplikmottagare (med andra ord sökande och statsrepresentant) studerats, från svenskt håll utifrån frågor om statsbildning och människors inflytande på centrala beslutsprocesser. Genom att använda de bevarade supplikmålen och analysera deras handläggning, visar min avhandling att supplikprocessen vid länsstyrelsen även innehöll en relation med en tredje aktör, den ”förklarande” eller motparten, mot vilken supplikanten allt som oftast ställde sitt krav. När en supplik kom in kommunicerades (delgavs) den till motparten, som förelades att svara inom viss tid, antingen vid vite eller vid talans förlust. I de vanligaste supplikerna – där sökanden bad länsstyrelsen om hjälp med betalningsföreläggande eller utmätning mot en gäldenär – fanns detta förfarande och motpartens rätt att höras stipulerad i 1734 års utsökningsbalk. Idag ses denna princip – att få ta del av motpartens handlingar och argument – som en del av Europakonventionens reglering om rätten till rättvis rättegång.
Genom att följa supplikens administrativa handläggning framkommer alltså en process som påminner om den som pågick i domstolarna, där parter använde sig av länsstyrelsen för att lösa konflikter som uppstått kring framförallt jord, krediter och arbetsrelationer. I supplikmålen finns också uppgifter om vilka åtgärder supplikant och motpart hade vidtagit för att lyckas lämna in sina handlingar. Här ger avhandlingen vid handen att det fanns ett relativt omfattande rättsligt kunnande i den supplikerande och svarande befolkningen, och hos deras medhjälpare.
Bland supplikanter och motparter fanns hela samhället representerat även om vissa grupper – såsom obesuttna eller kvinnor oavsett samhällsposition – var kraftigt underrepresenterade. Överlag vände sig människor från alla samhällsskikt primärt till lokala ämbetsmän för att få hjälp att skriva sin skrift eller att få mer omfattande hjälp i sitt ärende. Vi finner till exempel skrivare som var kronobefallningsmän, länsmän och stadsfiskaler, men också lägre tulltjänstemän och fjärdingsmän. Skrivarna kunde alltså både ha formell juridisk utbildning, eller ha praktisk kunskap genom att de kom i kontakt med länsstyrelsen via sitt ämbete. Med andra ord visste sökanden och svaranden att vända sig till de personer som bör ha haft relativt sett bäst kunskap om hur man satte upp en supplik eller svar till landshövdingen.
Att skriva en supplik krävde inte bara skrivkunnighet. Skrivaren behövde också veta hur skriften sattes upp utifrån sin retoriska genre, att applicera rätt titulatur och nivå av underdånighet beroende på vem han skrev till och för, samt kunna bedöma vilka argument som var bäst i partens specifika fråga och situation. Och även om ämbetsmännen var överlägset flest, var de inte de enda som visste hur man gjorde detta. Särskilt under 1800-talet återfinner vi skrivare från en varierad bakgrund, inklusive ett antal obesuttna. De var inte många, men supplikmålen ger trots allt vid handen att det inte var omöjligt för torpare, gesäller och arbetare att hjälpa andra i kontakten med länsstyrelsen.
I supplikmålen hittar vi en argumentation som till stor del var rättslig till sin natur: skrivarna eller parterna själva citerade lagstiftning explicit eller implicit, hänvisade till bevisning och tidigare myndighetsbeslut. Över tid blev den rättsliga argumentationen än mer framträdande, inte för att den nödvändigtvis ökade i omfattning, utan för att andra argument, som till exempel argument baserade på partens samhällsställning och de formella underdånighetsfraserna, blev färre och färre.
Under 1800-talet skedde också en formalisering av själva processen som tyder på att behovet av hjälp att sätta upp en supplik minskade. Till exempel kunde sökanden år 1880 i vissa mål få hjälp av en särskilt utsedd person med att lämna in och hämta ut handlingar, en person som säkerligen också kunde bistå med råd om processen i allmänhet. I samma mål fanns nu också förtryckta blanketter att användas. Det gick långsamt och skedde inte samtidigt för alla supplikanter eller supplikprocesser, men över tid blev den underdåniga suppliken en rättighetsgrundad ansökning.
Jezzica Israelsson är filosofie doktor i historia vid Uppsala universitet. Hennes avhandling finns tillgänglig i fulltext online (länk).
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.