Genmäle från Maria Ågren till Dick Harrisons artikel Svenskt att pappan lämnar över bruden.
Dick Harrison argumenterar (SvD 1 september 2024) för att det är en urgammal svensk sedvänja att pappan “lämnar över” bruden till brudgummen vid kyrkbröllopet. Harrison bygger på Olaus Magnus arbete Historia om de nordiska folken (1555) och hänvisar även till kungliga trolovningar på medeltiden. Harrison betonar att äktenskapets ingående var kopplat till disposition av egendom, och sätter även in sitt resonemang i en förklaringsram som handlar om att ogifta kvinnor var omyndiga i Sverige fram till 1863 samt att gifta kvinnor fram till lagändringen 1921 stod under makens förmyndarskap.
Exakt hur det gick till när vanligt folk gifte sig längre tillbaks i tiden är svårt att veta eftersom det finns få källor som behandlar saken i detalj. Harrisons citat från Olaus Magnus handlar om trolovningceremonien, inte om hur vigseln gick till. Olaus Magnus’ skildring av det senare styrker inte Harrisons påståenden utan påminner istället om en skildring av folkliga sedvänjor i 1700-talets Västmanland som Sigurd Erixon utgivit.[1] Här beskrivs hur brudgummen och bruden gick in i kyrkan var för sig: “Först går Brudgumme och Präst […] När Brudgummen med manfolken gådt, börjar Bruden sin marche. Först brudpigorna […] Efter dessa […] kommer Bruden i sin skrud.” Bruden följdes av alla gifta kvinnor i bröllopssällskapet. När bruden kommit fram i koret, stannade hon och brudgummen, som inväntat henne i den främsta bänken, steg fram och ställde sig vid hennes sida, varefter själva vigseln ägde rum. Varken hos Olaus Magnus eller i den senare beskrivningen nämns alltså att fadern ska ha följt bruden upp för altargången och överlämnat henne till brudgummen. Brudparet gick inte heller, som idag är vanligt, gemensamt upp för altargången. Istället kännetecknades ceremonin av att män och kvinnor var uppdelade i kyrkan, precis som när de varje söndag deltog i gudstjänsten uppdelade på mans- och kvinnosida.
Harrison betonar med rätta att äktenskapets ingående var kopplat till ”egendomsöverlåtelser och andra ekonomiskt viktiga handlingar” under äldre tider. Det är just i egendomsregimen som man ska söka förklaringen till skillnaden mellan den angloamerikanska ceremonin, där pappan ”överlämnar” bruden till brudgummen, och den svenska ceremonin, där han med största sannolikt aldrig gjorde det. I England hade man en egendomsregim som innebar att hela kvinnans egendom överfördes till hennes make i samband med giftermålet, såvida familjerna inte i förväg hade upprättat någon form av äktenskapsförord. Detta system – coverture – medförde även att kvinnan förlorade sin rättskapacitet. Det är därför inte så konstigt att man i en sådan kultur kunde uppfatta det som att pappan överlämnade den omyndiga dottern och hennes egendom till maken, för rent juridiskt var det precis det som skedde. När vi ser filmer där pappan följer bruden upp för altargången så utspelar sig ju filmen som regel i Storbritannien eller i ett land som tidigare varit del av det brittiska imperiet.
Men England representerar ett särfall under tiden ca 1500 till 1800. I de flesta andra länder förekom inte coverture, och definitivt inte i Sverige. I Sverige hade både män och kvinnor arvsrätt; kvinnor ärvde visserligen mindre än män om de bodde på landet, men de ärvde likväl. I städerna var arvsrätten lika stor för både män och kvinnor. Det betyder att vid giftermål medförde sannolikt båda parter egendom i boet, och rättsordningen byggde på att hans och hennes egendom fortsatte att vara separerade under äktenskapet. Mannen hade inte laglig rätt att göra sig av med hustruns ärvda egendom. Det fanns flera rättsliga mekanismer som syftade till att hindra honom från att bryta mot lagen, och i de bevarade svenska rättsprotokollen från 1600-, 1700- och 1800-talen ser man upprepade exempel på att dessa principer respekterades. Egendomsregimen byggde helt på att makarnas, och därmed släkternas, egendomar hölls åtskilda. Det fanns inte något behov av att symboliskt manifestera att bruden och hennes tillgångar överfördes till mannen. Man hade tvärtom anledning att betona att så inte var fallet.
I Sverige framhölls alltså att kvinnan tillhörde sin ursprungssläkt, inte att hon överlämnats och blivit del av en annan släkt. Det svenska språket vittnar fortfarande om denna princip. I engelskan kan man tala om granny och grandpa, utan att specificera vilken sida av släkten de tillhör. I svenskan saknas sådana generiska termer och vi är tvungna att specificera om vi talar om morföräldrar eller farföräldrar. Det vittnar om hur viktigt det länge har varit att skilja på hans och hennes släkter och egendomar. Dessa principer hade naturligtvis inte sin grund i ett modernt jämställdhetstänkande, men effekten blev ändå ett tydligare fokus på den vuxna kvinnans rätt att äga och även hennes förmåga att ta ansvar för sin egendom och sitt hushåll.
I all historieforskning är det viktigt att vara uppmärksam på att begrepp kan förändra innebörd över tid. ”Myndig” och ”omyndig” är bra exempel på detta. Medan vi idag har ett absolut och entydigt myndighetsbegrepp – antingen är man myndig eller så är man det inte – verkar man under 1500-, 1600- och 1700-tal ha haft ett mer relativt myndighetsbegrepp. Människor kunde vara mer eller mindre myndiga respektive omyndiga. Svenska gifta kvinnor verkar till exempel ha haft en mer omfattande myndighet än gifta kvinnor i England, något som deras arbete inom handel och deras roller som vittnen belyser. Under 1800-talet blev dock myndighetsbegreppet mer absolut i Sverige, vilket skapade praktiska problem och mycket riktigt ledde fram till rättsliga reformer.
När vi vänder oss till det förflutna ger det inte alls så tydliga svar om vigselceremonins utformning som Harrison påstår. Men vi får ändå hjälp att sålla bort svar som är uppenbart felaktiga. När brud och brudgum möttes i det västmanländska kyrkokoret saknades både beledsagande pappa och övertoner från Hollywood.
Maria Ågren, professor i historia vid Uppsala universitet
[1]’Beskrifning om almogens sinnelag, seder wid de årliga högtider, frierier, bröllop, barndop, begrafningar, widskepelser, lefnadssätt i mat och dryck, klädedrägt, sjukdomare och läkemedel, ortens läge och beskaffenhet i Snäfringe härad, Strömsholms lähn och Munketorps contract.’ i Västmanlands fornminnesförenings årsskrift 15, publicerad av Sigurd Erixon, 3–29. Västerås: Västmanlands fornminnesförening, 1925.
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.