Pandemin har förändrat vårt sätt att delta i konferenser och workshopar. Zoom har ersatt resor, men även fysiska möten. Det är väldigt hållbart ur ett ekologiskt perspektiv, men övertygar uppenbarligen inte. Två år efter att pandemin tog slut innefattar det akademiska livet återigen många timmar på flygplatser. Vi måste komma längre än så.
Efter några år av en pandemi som begränsade antalet konferenser avsevärt, verkar det som om det akademiska livet är tillbaka till ett normaltillstånd med stora internationella konferenser i olika europeiska länder – och av och till i andra delar av världen. Till det kommer ett antal mindre workshopar med ett begränsat antal deltagare, oftast i Sverige eller något grannland. Jag gillar både och. Den lilla workshopen förmår oss att fokuserat arbeta kring ett aktuellt forskningsintresse och våga presentera nya idéer. Jag gillar att organisera workshopar. Både vetenskapligt och socialt händer mycket på väldigt kort tid. Det finns dock en risk att bara träffa på de redan välkända kollegorna. Det är här den stora konferensen behövs. Man möter helt okända kollegor och träffar på nya perspektiv som tagits fram av kollegor i andra länder. Dessutom är dessa konferenser ofta i städer som man inte känner till – det är helt enkelt roligt att åka dit och umgås.
Nu är världen inte längre densamma som för fem år sedan. Klimatkrisen berättar nästan dagligen för oss att förändring behövs. Dessutom verkar våra universitet och forskningsfinansiärer mindre benägna att finansiera konferensresor, som i sin tur har blivit betydligt dyrare. Det slår i synnerhet mot yngre kollegor som saknar fast anställning – fast det är just de som mest av allt behöver komma ut för att förkovra sig, nätverka och presentera sin forskning.
Medan vårt akademiska liv under pandemiåren överlevde med hjälp av zoom, verkar de flesta inte vilja fortsätta med dessa digitala möten, helt enkelt för att de inte fungerar lika bra som det fysiska mötet. Det finns dessutom inte något hållbart ekonomiskt sätt att finansiera online- eller hybridkonferenser än. De är nämligen inte särskilt prisvärda bara för att platsen (delvis) har blivit virtuell. Zoom är bra för att sprida information. För att möta kollegor är det ändå inte mer än ett slags protes. Jag undviker zoom-konferenser. De är inte roliga alls, man möter inte kollegan (bara dess pixliga avbild). Zoom är inte heller bra för människor med hörselnedsättning, om jag får prata i egen sak. Slutligen – och det väger tungt – får presentatören oftast bara en ganska begränsad återkoppling, på grund av att publiken multitaskar och läser sin epost vid sidan av. Ett fördjupande samtal över en fika äger aldrig rum.
Fast, allt det här vet vi. Det har diskuterats i flera år och en lösning verkar inte vara i sikte. Universiteten jobbar hårt med hållbarhetsstrategier. Det är deras uppgift, men det verkar många gånger främst handlar om att spara pengar, i och med att de betydligt högre kostnader som ett hållbart resande orsakar inte ersätts av vår arbetsgivare. Det är flyget som är billigast och enklast, alla strategier till trots.
Det är dock för enkelt att skylla på bristen av lösningar för att sedan resa ändå, men kanske lite mera sällan, och kanske lite oftare med tåg. I detta sammanhang verkar våra upphandlade resebyråer ha en ganska begränsad insyn i konceptet ”europeisk tågtrafik”.
Vi behöver återkomma till denna diskussion, just för att uppenbara lösningar inte finns. Det är den som bestämmer sig för att stanna hemma i samband med konferenser som betalar priset för att våra universitet inte tar sitt ansvar för ett mera hållbart resande. Priset man betalar är ett sämre kontaktnät, mindre inspiration och glädje, och känslan av att missa något på andra ställen som kunde hjälpa ens arbete och karriär. Det kan inte vara lösningen.
Heiko Droste, professor i stadshistoria vid Stockholms universitet.
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.