I avhandlingen Från nationell folkgemenskap till europeisk kulturgemenskap: En ideologianalytisk studie av Per Engdahl 1930–1968 har Mikael Rahm undersökt den svenska politiska tänkaren Per Engdahls ideologi. Engdahl formulerade en unik svensk form av fascism under mellankrigstiden, och kom efter krigsslutet 1945 att omformulera och utveckla denna ideologi till en form av europeisk nyfascism.

Per Engdahl föddes 1909 i Jönköping och han påbörjade sitt politiska engagemang i slutet av 1920-talet inom Sveriges Fascistiska Kamporganisation (SFKO), bland annat genom att grunda organisationens uppsalaavdelning då han studerade vid Uppsala universitet. Den nysvenska rörelsen grundades hösten 1930, som Föreningen Det Nya Sverige, då Engdahl lämnade SFKO efter att de alltmer började orientera sig mot Tyskland och nationalsocialismen.

Engdahl utvecklade en ideologi som han till en början kallade nysvensk socialism. Enligt Engdahl betydde socialism gemenskap. Den nysvenska socialismen syftade därför, enligt Engdahl, till att övervinna en rådande politisk, ekonomisk och social splittring. Engdahl menade att denna splittring berodde på den parlamentariska demokratin, som enbart utgjorde en form av förklädd klasskamp, medan kapitalismen låg bakom ekonomiska missförhållanden, vilket främjade kommunismen och även gav upphov till ytterligare sociala motsättningar.

Den nysvenska socialismen kretsade kring idén om att skapa en nationell folkgemenskap. För att uppnå denna gemenskap menade Engdahl att man måste ersätta den parlamentariska demokratin med en korporativ folkstat, i vilken folket delades in i korporationer i enlighet med de näringsgrenar de arbetade inom. Detta skulle motverka klassmotsättningar, till skillnad från de olika partierna i den parlamentariska demokratin som stod för en splittring av folket. Det kapitalistiska systemet skulle ersättas med ett korporativt system som skulle avhjälpa ekonomiska missförhållanden och motsättningar, vilket även var det som hade främjat kommunismen. Slutligen skulle en ny man skapas i form av likartade folkkamrater, vilket skulle bidra till en social gemenskap.

Det fanns dock en grupp som uteslöts från denna gemenskap, och till och med sågs som ett hinder för dess förverkligande. Engdahl talade om en ”judefråga” som behövde lösas. I början av 1930-talet motsatte han sig visserligen vad han kallade ”rashets och rasförföljelse”, och menade att denna fråga skulle lösas i ”ridderlighetens och rättvisans tecken”. Från 1937, då Engdahl började samarbeta med alltmer tyskvänliga krafter, skärptes dock tonen. Judarna ansågs ligga bakom kapitalismen, kommunismen och moralisk degenerering, och behövde helt avlägsnas för att den nationella folkgemenskapen skulle kunna uppnås.

Engdahls politiska tänkande utgick dock till större delen från inhemska svenska idéer. Han byggde vidare på idéer om klassamarbete och en förening av socialism och nationalism, som uttryckts både av konservativa tänkare som Rudolf Kjellén och av de svenska Socialdemokraterna. Idéer om rasbiologi och en antisemitism som föregick nazismen fanns också redan i Sverige. Detta betyder dock inte att Engdahl inte var en fascist, ty fascismen liksom nationalsocialismen var delar av samma större europeiska historiska utveckling. Trots att den nysvenska socialismen uppvisade vissa nationella särdrag så var den därmed en del av samma ideologiska familj som andra former av mellankrigstida fascism.

Efter andra världskrigets slut så höll Engdahl fast vid sin politiska övertygelse men han kom, i likhet med många andra europeiska fascister, att omformulera avsevärda delar av sin ideologi. Han var en av ledarna för den så kallade Malmörörelsen, eller ESB (Europäische Soziale Bewegung), vilket var ett lösligt nätverk av europeiska nyfascistiska organisationer som grundades 1951 vid en kongress i Malmö. Vid denna tid ändrade Engdahl också beteckningen på sin ideologi från nysvensk socialism till reformism eller socialreformism. Ideologins fokus skiftade också från nationell folkgemskap till en bredare europeisk kulturgemenskap. Engdahl menade att enbart ett enat Europa kunde hävda sig mot supermakterna Sovjetunionen och USA och upprätthålla en europeisk självständighet.

Förutom detta fokus på europeisk enighet så betonades också antikommunism, vilket var en av få aspekter av fascismen som inte var totalt diskrediterade, medan antisemitismen nedtonades. I stället för raser så började Engdahl tala om kulturer och utveckla vad han kallade ”tesen om det olikas likavärde”, vilket idag snarast är det som går under beteckningen etnopluralism.

Jag menar att Engdahls reformism kan beskrivas som en brygga mellan en nostalgisk fascism och nyfascism. Han höll fast vid vissa idéer från mellankrigstidens fascism, om korporatism och folkgemenskap, medan han avvisade andra såsom ledarprincipen. Andra aspekter av ideologin omformulerades, såsom övergången från att tala om ras till att tala om kultur. Engdahl blev därigenom en brygga och en representant för den ideologiska transformation som genomfördes efter krigsslutet – från fascism till nyfascism.

Länk till avhandlingen i fulltext finns här: https://umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1924973&dswid=-8127

Mikael Rahm, fil. dr. vid Umeå universitet