Allt fler människor känner oro inför framtiden. Vad ska historiker göra i en sådan situation? Det frågar sig Mattias Tydén utifrån ett seminarium om den nyutkomna antologin Historikern i samhället.
En nyligen publicerad internationell kartläggning av unga människors klimatoro – den hittills mest omfattande studien i sitt slag med 10 000 respondenter i åldrarna 16 till 25 – gav resultat som förvånade och förfärade forskarna. I alla länder – fattiga som rika – uttryckte de tillfrågade ”a significant amount of worry, with close to 60 % saying they felt ’very’ or ’extremely’ worried about climate change”. Nästan hälften av de svarande menade att oron påverkade deras dagliga liv negativt, och hela 75 procent instämde i påståendet ”Future is frightening”. Resultaten går i linje med Svenska WWF:s senaste klimatbarometer där den yngsta åldersgruppen uttrycker mest oro över klimatförändringarna.*
Vad är historikernas uppgift i en värld där framtiden skrämmer? Har historiker en särskild sorts samhällsansvar? Det var några av de frågor som diskuterades vid ett zoom-seminarium i slutet av september arrangerat av Avdelningen för historia vid Linköpings universitet med anledning av den nyutkomna antologin Historikern i samhället: Roller och förändringsmönster redigerad av David Ludvigsson och Martin Åberg (Gidlunds 2021). Hur utnött förbindelsen (förflutenhet)–historia–samtid–framtid än kan tyckas vara numera – ett mantra för den trötta historikern som argumenterar för sitt existensberättigande? – innehåller den förstås en självklar sanning. Till exempel, och i all enkelhet: Kanske vi kan, som det hette under seminariet, demonstrera hur människan åter och återigen har tagit sig igenom och överkommit kriser?
Apokalyptiska framtidsvisioner har, som kulturhistorikern Eva Horn i The Future as Catastrophe (Columbia UP 2018) konstaterar, inte ersatt det modernistiska projektets utvecklingsoptimism, utan snarare varit en ständig följeslagare.). Ett tidigt exempel är Lord Byrons dikt ”Darkness”, författad ”året utan sommar” som följde på vulkanen Tamboras gigantiska utbrott 1815. Byrons undergång är en klimatkatastrof i kyla och mörker (ett vanligt undergångsscenario ända fram till Kalla krigets hotande nukleära vinter), men rymmer vår egen tids kännetecken:
A fearful hope was all the world contain’d;
Forests were set on fire—but hour by hour
They fell and faded—and the crackling trunks
Extinguish’d with a crash—and all was black.
Detta är inte ett argument för att relativisera vår samtida klimatkris närmast ofattbara dimensioner. Tvärtom argumenterar Eva Horn för den dystopiska fiktionens förmåga att få oss att föreställa oss alternativa framtider och i bästa fall agera i nuet. Ekologiska eller ”gröna” utopier existerar just nu parallellt med ”utrotningsscenarier” (av en mångfald av jordens arter såväl som av människan själv i den mest dystopiska varianten), konstaterar historikerna Zoltán Boldiszár Simon och Marek Tamm i deras lansering av ett ”publiceringsexperiment med öppet slut” i tidskriften History & Theory (60:1 2021). Under rubriken ”Historical futures” inbjuds till ett kollektivt undersökande av alla de framtider som karakteriserar vårt nuvarande historiska tillstånd.
Antologin Historikern i samhället ringlar sig måhända runt den väsentliga fråga den själv ställer: Vad är historikerns samhällsuppgift? Den norska historikern May-Brith Ohman Nielsen, som fått uppgiften att avrunda boken, antyder att svenska historiker i jämförelse med sina norska kollegor är mer tillbakahållna vad gäller att prata om historikers samhällsroll – kanske en tvekan inför normativa bekännelser, frågar hon sig.
Samtidigt speglar boken en bredd och en mångfald i nutida historikers verksamhetsfält som i sig kan betraktas som ett ställningstagande. Åtminstone om man ställer den mot en annan aktuell antologi som utifrån liknande frågeställningar med förfäran kommer till slutsatsen att historieämnet numera kan innefatta ”i stort sett vad som helst som inträffat i dåtiden, inklusive hur detta har tolkats och förmedlats i samtiden”. En sådan perspektivrikedom har också en baksida, heter det här, eftersom den riskerar att gynna ”yta på bekostnad av fördjupning”. Kanske också allmänheten tröttnar på ständigt nya perspektiv och omtolkningar? frågar sig redaktörerna som vill värna förmedlandet av ”kunskapstraditionerna”.**
Nog hittar man ställningstaganden även i svensk historikerdebatt, där vad som på USA-prosa kallats ”kulturkriget” så sakteliga börjat ta gestalt.
Mattias Tydén
Docent i historia vid Uppsala universitet och lektor vid Stockholms universitet
* Elizabeth Marks, m.fl., ”Young People's Voices on Climate Anxiety, Government Betrayal and Moral Injury: A Global Phenomenon”, The Lancet, Preprint/7 sept. 2021; WWF, ”Klimatbarometern 2021”.
** Johannes Heuman, Jenni Sandström & Sten Widmalm, Oumbärliga samtal. Humaniora och samhällsvetenskap i svensk offentlig debatt, Daidalos 2020.
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.