Hur påverkar historiekulturer och olika former av historiemedvetande historikernas roller? Som verksam vid Åbo Akademi, det svenskspråkiga universitetet i Finland, kom jag att tänka på detta när jag hade lyssnade på en zoomdiskussion om den nyutkomna boken Historikern i samhället – roller och förändringsmönster, skriver Ann-Catrin Östman.
På tydligare sätt än i Sverige har historia i olika format genomsyrat det finländska samhället. I den mediala debatten – bland annat i de svensk- och finskspråkiga tidningar som utges här i landet – förefaller frågor som rör historia ges ett större utrymme. På den här sidan av Bottniska viken används historiska argument oftare när politik, sociala frågor och samhälle ska tolkas och förklaras, något som kanske delvis är en effekt av samtidshistoriska skeenden. Även om jag som finlandssvensk ofta läser sverigesvenska tidningar och följer SVT, är min tolkning subjektiv, impressionistisk och på inga sätt vetenskapligt grundad.
Idag utkommer även många historiska romaner i Finland, något som nyligen diskuterades i den största dagstidningen Helsingin Sanomat (16.10.21). I vissa fall kan det till och med förefalla som om det florerar en för stor vördnad för historia – då inte enbart historikernas historia utan även stelnade föreställningar om det förflutna. Det är, för att ta ett exempel, ingen tillfällighet att förhållandevis många av de tidiga genusvetenskapliga doktorsavhandlingarna i Finland rörde historiska ämnen – det fanns historiekulturella segment som behövde problematiseras, luckras upp och demonteras utifrån de kritiska perspektiv som anlades inom det framväxande ämnet.
Att hävda att man i Sverige i högre grad har riktat sina blickar mot framtiden och det moderna är inget revolutionerande. Men också i detta land förefaller det förflutna nu ges utökat medialt utrymme. Svensk public service ger förhållandevis stort utrymme åt program som handlar om historia. Även om detta kanske främst sker i produktioner där underhållningsaspekter är centrala, förmedlas också annat – som kunskaper och förhållningssätt. I Dagens Nyheter, den svenska dagstidning som jag flitigast följer, presenteras historia varje vecka: det är njutning att ta del av de ofta korta men välskrivna texterna där ny forskning presenteras. Men en tanke infaller – är det inte så att den stora tidningsdraken valt att presentera dessa nyheter från historieämnets forskningsfront i en mall som är formad för naturvetenskaper? I korthet presenteras resultat utan att det komplexa som ofta utmärker historikers arbetssätt - och som ju ofta också är en del av resultatet - kan synliggöras.
Angelägna frågor som berör oförrätter som begåtts i det förflutna ges ett utökat utrymme, tidigare och i större omfattning i Sverige än i Finland. Hos oss har tematik av detta slags förmodligen överskuggats av 1900-talets krigshistoria, även om krigstida förseelser har uppmärksammats, bland annat de krigsbrott frivilliga finländska SS-soldater bevittnade och förmodligen också deltog i. Till senfärdigheten bidrar antagligen också offerretoriken i ett äldre, nationellt metanarrativ – det vill säga den bild av det utsatta landet som ofta frammanats.
Det är viktigt att historiker ges – och tar sig – utrymme för att på komplexa sätt reflektera kring samhälleliga frågor bortom om det underhållningsmässiga eller vördnadsfulla. I både det svenska och det finska samhället kan historiker inta många roller – det finns olika sätt att tänka på det samtida genom historia. Historiker har många färdigheter för att tänka om och tänka till. Eller tänka bort det som tas för givet.
Ann-Catrin Östman
Akademilektor i nordisk historia, Åbo Akademi
---
De åsikter och ståndpunkter som uttrycks i blogginlägget är författarnas egna och inlägget ska inte uppfattas som ett ställningstagande från Svenska Historiska Föreningen.